Dualitet

 2021-03-24

 

att älska utan att veta det att stilla lyssna

 

till ljudet av sanningens outtröttliga dyrkar

att dölja en smekning inom sig och känna

febern falla mjukt under stormens tröskel

 

 

att sluta sig inom sina vidder och spränga

ett skal för att klarare glida med molnen

att minnas allt som gjort ont med ett leendes

slöja och kasta en sten långt in i evigheten

att kunna sätta ihop allt man plockat sönder

och åter höra syrsor som tidens eggande småljud

att känna smärtan brusa i lågande glorior

att ha savens utsikt högst upp i trädets krona

att skjuta sin önskan framför sig på väl smorda hjul

och veta att det värsta och det bästa återstår

 

Det var ett tag sedan. Jag har varit i ide över vintern, men nu vill jag tydligen inget hellre än att känna smärtan brusa i lågande glorior och ha savens utsikt högst upp i trädets krona igen. Livet som brusar och rusar med sitt ljus och sitt mörker, det är själva undret ju. Med den här kroppen. Med den här levnaden. Tack Erik Lindegren för hur du riktar blicken mot just det mäktigt motsägelsefulla som uppstår inuti vår mänsklighet. Att vara i relation. Dualitetens välsignelse.

 Ja, jag känner mig lite storvulen idag. För tjugo år sedan introducerade hon Szymborska för mig. Jag har skrivit om det mötet. Vi delar kärleken till poesin. Vi delar kärleken till att suga märgen ur livet. Och i varsin stad sitter vi nu och delar det med varandra. Igen.

Igår var poesikväll #1. Vi planerar redan för #54. 

Tack Frida, tillbaka i mitt liv.

 

poesikväll #1

 (Och orden, det är vers XXI ur Erik Lindegrens Mannen utan väg.)