Recension : Samlade verk
2020-09-11
”Att skriva är att vägra dö”
– William Wallace (fiktiv kultförfattare)
Det är inte ofta jag snubblar över en bok som jag vill fortsätta att läsa i evighet. De senaste tio åren har det bara hänt med Donna Tartts Steglitsan och Hanya Yanagiharas Ett litet liv. Nu, med Samlade verk, sker det igen.
I berättelsens centrum står Martin, förläggare med författardrömmar, och hans bästa vän Gustav, konstnären som är lika berömd som han är hopplöst försupen. Och så Martins stora kärlek och tillika bokens mysterium – den försvunna idéhistorikern Cecilia.
Med avstamp i ett närbeläget nu korsklipps handlingen över dryga tre decennier och utvecklar sig till en egensinnig och fullkomligt osläppbar berättelse om kärlek, vänskap, drömmar, svek och konst. På köpet också den kanske första stora litterära Göteborgsskildringen. En tegelstenstjock bildningsroman, så långt ifrån anemiskt autofiktiv förstabok det går att komma.
Det är befriande att läsa en debut som tar ett så ambitiöst grepp, och som med sådan ytterlig skicklighet ror det iland. Klas Östergren, tänker jag först. Men Sandgren har en alldeles egen ton: självsäker, inkännande, psykologiskt skarp. Stundtals lika pretentiös som bokens karaktärer, utan att för den skull förlora i humoristisk självdistans.
Det enda jag saknar är Cecilias röst. Men kanske är det meningen att vi ska se henne så, genom Martins ögon, en schablonbild av kvinnan, musan, för att förstå hennes känsla av fångenskap.
Tydligen tog det Lydia Sandgren tio år att skriva Samlade verk. Jag hoppas att vi slipper vänta lika länge på nästa alster.
”Att skriva är att vägra dö”
– William Wallace (fiktiv kultförfattare)
Det är inte ofta jag snubblar över en bok som jag vill fortsätta att läsa i evighet. De senaste tio åren har det bara hänt med Donna Tartts Steglitsan och Hanya Yanagiharas Ett litet liv. Nu, med Samlade verk, sker det igen.
I berättelsens centrum står Martin, förläggare med författardrömmar, och hans bästa vän Gustav, konstnären som är lika berömd som han är hopplöst försupen. Och så Martins stora kärlek och tillika bokens mysterium – den försvunna idéhistorikern Cecilia.
Med avstamp i ett närbeläget nu korsklipps handlingen över dryga tre decennier och utvecklar sig till en egensinnig och fullkomligt osläppbar berättelse om kärlek, vänskap, drömmar, svek och konst. På köpet också den kanske första stora litterära Göteborgsskildringen. En tegelstenstjock bildningsroman, så långt ifrån anemiskt autofiktiv förstabok det går att komma.
Det är befriande att läsa en debut som tar ett så ambitiöst grepp, och som med sådan ytterlig skicklighet ror det iland. Klas Östergren, tänker jag först. Men Sandgren har en alldeles egen ton: självsäker, inkännande, psykologiskt skarp. Stundtals lika pretentiös som bokens karaktärer, utan att för den skull förlora i humoristisk självdistans.
Det enda jag saknar är Cecilias röst. Men kanske är det meningen att vi ska se henne så, genom Martins ögon, en schablonbild av kvinnan, musan, för att förstå hennes känsla av fångenskap.
Tydligen tog det Lydia Sandgren tio år att skriva Samlade verk. Jag hoppas att vi slipper vänta lika länge på nästa alster.
Texten finns även publicerad i bif #3-2020
Kommentarer
Skicka en kommentar