Snödroppar

2025-02-26

Do you know what I was, how I lived? You know
what despair is; then
winter should have meaning for you.

I did not expect to survive,
earth suppressing me. I didn’t expect
to waken again, to feel
in damp earth my body
able to respond again, remembering
after so long how to open again
in the cold light
of earliest spring—

afraid, yes, but among you again
crying yes risk joy

in the raw wind of the new world.

För några veckor sedan (eller var det veckor? Tiden är så trasig) skrev en vän att hon sett de första snödropparna. Att hon önskat att jag stått där bredvid henne. Många vårar har vi inventerat tecknen tillsammans. Inte i år. ”Va? Är de redan här?” tänkte jag. Gick ut och såg att ja, där var de. Det hade jag missat. Jag brukar ligga steget före våren. Ivrig. Inte i år.

En annan vår, med en annan sorg smärtade det mig så mycket att inte kunna glädjas åt vårtecknen. Så jag var beredd på att det skulle göra ont. Men inte på likgiltigheten. Mitt: ”Jaha, där är de. Snödropparna. Och nänä, jag känner inget särskilt”. Men sen tänker jag ändå på Louise Glück.

Jag har alltid älskat hennes blomdikter för deras … råhet? Egensinne. Hur blommorna själva får göra sig hörda, och hur de får tala med sådan oväntad röst. Vresiga. Trotsiga. Inte alltid särskilt likeable (läs Scilla tex. Fantastisk. Surare gäng med lökväxter får man leta efter). I år läser jag Snowdrops med andra ögon. Genom förgänglighetens erfarenhet. You know what dispair is … I did not expect to survive.

Nej, men här står jag. I det skoningslösa nya ljuset. I den nya världens råa vind. Inte redo att ropa: yes, risk, joy. Inte redo för det. Men kanske är det inte jag som bestämmer. Kanske är det livets eget rop. Allt man kan göra är att infinna sig. Låta livet ropa genom förgängligheten. Yes. Risk. Joy. Ok - whatever. Känner inget särskilt.