En förtrollad värld

2023-12-13

 

”Jag skulle aldrig älska någon med en karaktär som min.”

 

En gång för länge länge sedan bodde jag med en vän som var besatt av Anthony Andrews (ja, Ivanhoe). Det var långt före streamingtjänsternas intåg, vid tiden för videokvällar, och det var så jag för första gången fick se En Förlorad Värld. Sagde Andrews som dandyn Sebastian Flyte. Men åh, en så återhållsamt urtjusig Jeremy Irons som vännen Charles Ryder. 

 

Längtan och nostalgi, skuld och religion, kärlek och krossade drömmar. Miniserien från 1981 är en glittrande liten juvel till tv-historia. Och eftertexterna hann knappt börja rulla förrän jag kastade jag mig över Evelyn Waughs klassiker. För första gången, ska sägas. Det har blivit ytterligare några vändor med den där bitterljuva romanen sedan dess.

 

Historien utspelar sig mellan de båda världskrigen och kretsar kring Charles Ryder, som under studietiden i Oxford lär känna den excentriske Sebastian. En dekadent men magnetisk skönande, i full färd med att bränna sitt ljus i bägge ändar. Mötet släpper in ljus och luft i Charles hopplöst fyrkantiga vardag. Med Sebastian anar han världen bortom den andefattiga medelklasstillvaron. Ett större liv, ett djupare liv, ett liv av passion. Av mening. Av konst. Men livet kommer med ett pris. ”Jag skulle aldrig älska någon med en karaktär som min”, säger Sebastian vid något tillfälle. Men Charles dras till släktgodset Brideshead och den charmerande men skadade familj som huserar där som malen till lågan. De ska komma att svälja honom, just som vännen varnat. Trots det förblir Charles hopplöst lojal. 

Och det är i den där lojaliteten. I den trofasta kärleken till det som en gång lyckats väcka något, som jag ser mig själv. För när locktonen ljuder. När lättsamma vällustingar bjuder på jordgubbar och champagne och sorglösa utflykter. Då följer sådana som jag och Charles. Visst har vi blivit varnade för livets alla Sebastians. Men tror ni att vi lyssnat? Lockade av storslagenhetens strömvirvel hoppar vi i. Gång på gång. Även om vi inte bottnar.

 

Efter hand blir Charles själv lika hänsynslös som den familj han kommit att både älska och avsky. Drömmen går förlorad. Den gamla världen går förlorad. Något går förlorat också i Charles. Ändå vet jag att han skulle göra samma val igen. För det må vara en förlorad värld han valt. Men det är också en förtrollad värld. Och den som väl äntrat en sådan, ägs av den för evigt. 

Blickarna här, säger de inte allt?

En version av texten finns publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif#4-2023