Jag dör hela tiden

2023-08-14

 

“Aska från en helig eld i Indien, en spellista, lussekatter en tisdag i december, ett recept på kantarellpasta, någon som hälsar på utan inbjudan, blommor från en som har nog med sig själv, en städad lägenhet, en nalle, ett sms, ett telefonsamtal, en självklar närvaro.

Älskade människor som inte säger vad de tänker utan försäkrar mig om att allt kommer att gå bra, och deras tappra leenden är det vackraste jag sett.

Kärleken. Som en skyddande hinna. Mjuka väggar som dämpar det onda och tar emot mig. Som en oro. Som böner i natten. Kärleken viskar till mig att jag finns, att jag alltid funnits, även om jag inte förstått det själv.”

Håller den mot mitt bröst, över mitt hjärta. Ja, oj vad ska jag säga och hur ska jag börja? Förutom att vara en bråddjup, poetisk, smärtsam, svindlande och alldeles fantastisk roman om att plötsligt leva öga mot öga med sin dödlighet, om skrivande som liv i dödens skugga, så är detta en bok skriven av en älskad, älskad vän. Och det som den handlar om har skett henne, skett, skett på riktigt och jag gråter när jag läser och jag kan knappt andas och hela tiden är jag så sjukt jävla galet tacksam över att hon finns kvar här i världen. 

 

Hon finns kvar.

 

Jag minns när hon berättade för mig att hon var sjuk. Hon var sjuk och hon var inlagd och vi lade på och hon var sjuk och jag gick rakt ut i skogen och plockade svamp, liksom för oss båda för hon var sjuk och det var sommar och hon var sjuk och hur jag körde upp till Göteborg för att ge henne svampen och mitt bästa kantarellrecept för … vad gör man när en av dem man håller mest av berättar att hon fått cancer? Plockar svamp? Ja, tydligen. 

 

(Askan? Ja, den var också från mig. För vad gör man när en av dem man håller mest av berättar att hon fått cancer? Man ger dem alltså också läkande aska.)

 

Jag har fått förmånen ju, att känna Sanna Nässén. Vi hittade varandra på journalisthögskolan och tillsammans blev vi ljuvlig hybris och avantgarde och resten är, som de säger, historia. Jag har också haft förmånen att få heja från sidlinjen medan denna bok vuxit fram. Och nu när den är här vill jag ropa: Läs den alla! Jag säger det inte bara för att osv. Den är verkligen, verkligen alldeles underbar. Liksom sin upphovskvinna; Queen of the Bongo, MC Sol, min kära, kära roliga, skapande, galna, kloka och kärleksfulla vän.  

 

Hon finns kvar.

Tacksamheten över att hon gör det.

Tacksamheten över att hon finns i mitt liv.

Tacksamheten över att ha fått läsa det här. 

 

Leve dig Sanna! Tusen bongos ska sjunga ditt namn! Leve livet! Leve konsten! Och leve din grymma bok! 

 

Vackert omslag har den också, där den ligger vid hjärtat.