Vinge fogas nu till vinge

 2022-09-12 

Vinge fogas nu till vinge

En tät väv    Den stora vingen lyfter

nu till flykt    Högt    Utan-

för den blå jorden

Vi levde detta; det var vårt hem

Vi är nu stjärnornas hemsökelse

Stjärnornas vind blåser    Solens vind

är bara en liten vind

Tidens flykt    Som är själva vinden,

                                 stjärnljuset

Vi ser in i det inre

Universums svarta vinge, med dess färger 

                                  av stjärnor

Allt vidare flykt    Vi vecklas ut 

ur dess osynlighet    Det osynligas

                                    dimensioner

vecklas ut; som födselhinnor, 

genomskinliga    Detta finns inne i oss

Detta fanns inne i oss; det som var vi

Vingens form är svagt böjd; det finns

                              ingen väg tillbaka

Vi ser in i stjärnornas ögon    De ser på oss

med sin strålande blick

genom tomheten och mörkret

Har aldrig riktigt tjongat med Göran Sonnevi förr. Men här! Nu!

Oj oj oj, nu.  

 

Skarven mellan sommar och höst. En sådan skör tid, alltid heartbreak för mig – i år extra mycket så. Att då få krympa inför världsalltet. Ja tack. Ja. Tack.

Härom natten stod jag under stjärnornas strålande blick, samtidigt gigantisk och liten. Trösten i att det som är så stort, en storm och en tsunami inombords, på samma gång jubel och smärta, blir till intet under himlavalvet. 

 

Att låta det strömma igenom mig, allt det som är naturen, som är universums svarta vinge. Att låta allt pågå i samma eviga sekund. Allt som finns, detta nu. Bara detta allt, alltid. I samma sekund som du låter allt lämna dig. Blir du fylld på nytt. Om du öppnar för den tomheten. Litar till den. Vingen i ditt inre. Följer den

Ingen väg tillbaka. Men en väg. Den kan vi gå. Foga din vinge till min. Vi kan gå.

 

Vi ser in i stjärnornas ögon    De ser på oss

med sin strålande blick

genom tomheten och mörkret

 

 

Krymp mig, kära himlavalv. Ta mig högt utanför den blå jorden.