Lucy Pevensie och porten till Aslans rike

2022-06-01

“Wrong will be right, when Aslan comes in sight,
At the sound of his roar, sorrows will be no more,
When he bares his teeth, winter meets its death,
And when he shakes his mane, we shall have spring again.” 

Tillhör ni dem som fortfarande gläntar förhoppningsfullt på dörren till varje ny garderob? Då hör ni också till den skara narnier i förskingringen som är min stam. Vi som under uppväxten inte närde någon hetare önskan än att få vara ett av syskonen Pevensie; barnen som fick resa till det förtrollade landet Narnia genom ett klädskåp. Så djup var min identifikation med karaktärerna i C.S. Lewis böcker att jag fortfarande undrar om jag faktiskt inte varit i där. I Narnia. Bara sådär litegrann. Helt kort.

Mest av allt ville jag vara Lucy. Yngst av syskonen och först att upptäcka Narnia. Lucy som är modig också när hon är rädd, trofast också i sin sårbarhet, orubblig i sin tillit. Jag vet inte om vi egentligen var särskilt lika, men hon var den slags person jag önskade vara. Och så var det det där med Aslan. Det stora lejon som är Narnias konung (och förstod jag när jag blev bara något äldre, en inte särskilt väl maskerad Kristusfigur). När andra barn fann kärleken i någon jämnårig dagiskamrat var jag kär i Aslan. Och Lucy hade en speciell plats i hans hjärta. Således: Om garderoben var porten till Narnia var Lucy porten till Aslan. Att vara Lucy var att vara nära honom.

När jag långt senare läste Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej förstod jag att jag inte varit helt ensam om min kärlek till detta fiktiva lejon. Även om min längtan kanske var något mindre… köttslig (läs boken så förstår ni). Men jag kan fortfarande drömma om att få begrava ansiktet i hans man. Känna det stora djurets kropp under mina händer. Mina vuxna ögon läser om böckerna, och fram träder en oerhört sensuell Kristusbild. Inte konstigt att vi föll. Jag, Caitlin, Lucy…

Mina vuxenögon ser även något annat. Garderoben som transcendensens port. Och hur jag redan som barn sökte det där gränsöverskridande tillståndet. Jag söker fortfarande. I meditationen, konsten, naturen. I alla mina litterära syskonsjälar.

Under omläsningen hittar jag också mindre av Lucy än jag minns. Inser att mycket av det jag uppfattat som hon är skapat i mina egna tankar. Ur mina drömmar. Min längtan. Jag ser hur Lucy har fortsatt att leva och utvecklas i mig. Vilket ju i någon mån gör henne till mig. Och om Lucy är jag. Är inte då också Narnia jag? Och i så fall … behövs det ens en garderobsdörr? Finns då inte porten till Narnia i det inre? Vägen till Aslan i hjärtat?

Jo, där är den. Vägen.

 

When he shakes his mane, we shall have spring again

Texten finns också publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif#2 2022.