Come on now touch me

 2022-02-14

Raderna är Maria Larssons, ur Honung från 1992.

 

Ofta misstänker jag att jag är aningen mer intresserad av beröring än så kallat gemene man (en astrologvän säger att det har något att göra med var jag har skorpionen, och så något annat mer diffust...). Men det är i beröringsögonblicket jag blir till. Får form, och samtidigt får expandera bortom form. Om det finns något sådant som en konkret transcendens så är det vad som sker i mig då. 

 

Att inte bli vidrörd blir att inte finnas. Blir en smärta lik djup sorg.

 

Gott då att det finns många sätt. Meditationen. Den inre tonens extatiska jag är, jag är, jag är. Hjärtat som pulserar i takt med skapelsen. Naturen. När vinden, hällarna, vattnet. Trädens stammar och de mjuka markerna sluter sig omkring vår varelse. Samtalet. Glädjen när tanken tar språng tillsammans med ett annat intellekt – möjligheten att gå djupare tillsammans än var och en för sig. Dansen. Musiken. Poesin. Hur den slår upp oss på vid gavel. Och den andra människan såklart. Såklart den andra människan. Huden, handen, anden. Som jag kan förlora mig i det. Också att förlora sig är ett sätt att bli till.

 

Glad Valentin. Jag firar genom att tacka för de sätt på vilka jag blir vidrörd. 

 

 

Och alltså leendet efter första 'til the heavens stop the rain. Den är gjord av sten som inte rörs av det.