2022-01-31
"Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor
som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag
förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen."
...
"Jag släpper ju också människor, jag går inte omkring och grubblar
eller mår dåligt av att minnas. Men folk studsar heller inte av mig. Jag
tänker att vi blir dem vi blir genom alla möten, blandas samman och är
varandra."
...
"Och om man möter någon på riktigt, oavsett om det är i kärlek
eller i vänskap, eller i mötet mellan förälder och barn – om man ser på
andra människor som lika verkliga som en själv, är det ju ofrånkomligt
att man sätter spår i varandra."
Saxat ur en intervju med Ia Genberg i DN Kultur. Ingen idé att krampaktigt försöka hålla kvar något, men dem vi möter och har mött – vi blandas samman och är varandra. Så självklart. Så trösterikt.
Folk studsar inte av mig heller, utan sätter så tydligt spår. Förr tänkte jag att det kanske var en svaghet. Men kanske att det istället innebär oändligt med rum.
Och exakt hur sugen blir jag på att läsa Detaljerna nu? Jättejättejättesugen.
Kommentarer
Skicka en kommentar