Min vän Anne

2020-12-04

Fläta hårdare mamma! Det här är ett strängt barnhem. Mamma suckar, mumlar något om att inte vilja skada mig, men drar ändå lydigt ett fastare tag kring mina råttsvansar och flätar hårdare.

Den där lilla personen som glädjefyllt hojtar om att bli plågad, det är alltså jag. Mitt i en av min barndoms favoritlekar. Vad skapar egentligen en sådan liten masochist? Ska jag lägga mig på divanen igen skulle jag kanske svara att detta att romantisera kring fattigdom, övergivenhet och strikthet är det trygga barnets privilegium. Men min huvudmisstänkta i det här fallet är faktiskt läsningen. För i min barndoms bokhylla avlöste de föräldralösa barnen varandra. Mest älskad av dem alla: Lucy Maud Montgomerys Anne på Grönkulla.

Åh, Anne Shirley! Bara att uttala ditt namn ger fortfarande rysningar av romantiskt välbehag.  Du som med din blick förvandlade och besjälade världen. Gjorde en prosaisk allé till en ljuvlighetens vita väg. En oansenlig vattensamling till en mörk speglande våg. Du var barnhemsbarnet som kom fel. Som när du på nåder fick stanna på Grönkulla för alltid förändrade dess invånare. Du blev min följeslagerska. Min besläktade själ. Böckerna om dig står fortfarande i min bokhylla. Sönderlästa och djupt älskade. Mina hjärtevänner.

Men får några år sedan var vår relation i kris. En middag med en kanadensisk författare jag beundrar slutade i förfäran, då han helt kallt dömde ut dig. Kallade böckerna sentimentala. Banala. Jag skäms att erkänna det. Men hans ord sådde tvivel. Hade ändå barnet och den unga kvinna som älskat dig så innerligt haft fel?

Så jag läste om. Återvände vuxen till din värld. Och förstod, inte bara att inte lita till beundrade manliga auktoriteter, utan också hur mycket du färgat min blick på världen. Mitt sätt att vara människa. Längtan efter att förundras. Benägenheten att besjäla tillvaron. Det stammade ju inte alls ur någon lyckosam dna-kombination. Det arvet var vare sig socialt eller genetiskt. Det var litterärt! Det var du. Din äventyrliga tanke, din själfullhet, fantasi och vilja att suga märgen ur livet har varit min lärare.

Så vid närmare eftertanke var det heller knappast någon masochist som föddes ur att växa upp sida vid sida med dig, Anne. Utan en skönhetstörstande ande med okuvbar längtan efter att på djupet få leva, känna och omfatta existensens storslagna under.

 Texten finns också publicerad i bif #4-2020 under vinjetten Litterära Syskonsjälar