Recension: Sanningens kalas

2020-11-30

Dessa minnen. Jag hade trott att jag skulle bli klar. Att det gällde att bli färdig med Mamsingen. Jag trodde att jag kunde komma i mål. 

Jag hade tänkt fel. En mamma går att älska, sakna, förkasta, förakta och undvika. Älska igen. Sakna på nytt. Det är inte fråga om en sträcka från start till mål. Det finns inget målsnöre. Det är en bana, ett omlopp. En bunden rotation genom mörker och ljus.

Isabel är snart femtio. Äktenskapet går på tomgång, barnen börjar bli större och trädgården vägrar symboliskt nog att frodas. I den komplicerade relationen till modern får hon knappt en syl i vädret. Svindel och spänning finns istället hos den gifte älskaren, honom kroppen värker efter och som hon inte kan sluta tänka på.

Marie Lundström är en av Sveriges absolut vassaste kulturjournalister, och vi är nog många som sett fram emot hennes debut. Till delar är Sanningens kalas också vad jag hoppats. Historien laddad med såväl berättarmässigt krut (en barndom, en modersrelation, en otrohet – klassiskt stoff!) som en på en gång insiktsfull och dråplig blick. Ibland nattsvart drama. Ibland dramatisk buskis. Det går att kombinera, konstigt nog.

Ändå lämnar läsningen mig med en känsla av frustration. Alltför ofta fastnar huvudpersonens längtan efter närhet i pladdrigt cirklande kring smärtpunkterna. Samma cirklande ställer sig mellan mig och bokens karaktärer och konflikt. Jag vill djupare. Men att våga gå ända in. Kan vi det? Törs vi?

Detta är ju också en livets frustration. Är det först då vi samtidigt och på allvar släpper taget om, och försonas med vår historia som vi verkligen når fram? Och är det vad Isabel gör, just som jag slår igen boken? Jag hoppas det.

Texten finns även publicerad i bif #4-2020