Ja, ja, ja!

 2020-11-15

De skeppsbrutna

Ja, ja, ja! Vi ville det – alltsammans:
havet och Sinbad Sjöfararens skepp,
vågornas störtande torn och molnens åskblåa rosor
och dansen, den studsande dansen i tunga sugande svall.
Vi ville det plötsliga revet och braket av krossad mahogny
och rårnas spensliga trots över seglens rykande flykt.
Vi ville vår egen död som ett tack till det strålande livet –
kunde ni höra oss nu, förnumstiga varnare!
kunde ni se oss ni, beslöjade gråterskor! –
klängande på en klippspets i blodiga solnedgången,
blödande själva, domnande, viskande in i det sista:
Ja, ja, ja! Vi ville det – alltsammans!

Att jag inte är så bra på de mörkare årstiderna har varit extra tydligt i år. Avstannandet. Inte bara naturens nu, utan hela världens. Förlamning. Fångenskap.

Och jag har tänkt (allt detta tänka!), att kanske om jag slutar kämpa emot. Då kommer jag att kunna försonas med vintern. Om jag omfamnar hibernationen. Och också jag blir stilla, vilande. Om jag gör mig sådär grå och väntande. Kanske kommer då världens puls att slå tryggt och jämnt också i mig.

Låt oss säga som så, det var en förnumstig varnares strategi.

För NEJ! Jag är inte gjord för passivitet och avvaktan. Jag vill den studsande dansen och braket av krossad mahogny. Jag vill lyftet, överskridandet, extasen och rörelsen – må det resultera i skeppsbrott. Låt mig få längta efter glädjen i språnget, efter jublet, låt mig i mörkret åtminstone få komma ihåg vem jag är.
 
Tack Anna Greta Wide, som påminde mig om min livshållning. Bönen för vintern att istället få försonas med dissonansen. Längta efter jublet, men minnas, och minnas igen, att det stora, pulserande livet, det kommer inte utifrån – jag bär det inombords. 
 
Minnas, att språnget kan jag alltid ta. Ja, ja, ja! 

Kom ihåg dina vingar.


Kommentarer

Populära inlägg