Out on the wiley, windy moors ...
2020-05-29
She was a wild, wicked slip of a girl. She burned too bright for this world.
Varje gång jag är i kris läser jag Svindlande höjder, hör jag mig själv säga till min psykolog. Det är många år sedan nu. Min pappas död några månader tidigare har fört mig till divanen och nu sitter jag här. Sörjande. Vilsen. Osäker på mina livsval och hur jag ska ta mig an framtiden.
"Varför då" frågar hon. Ja, varför då?
Svindlande höjder är alltså, för den som inte stiftat bokens bekantskap, den stormigt passionerade berättelsen om Catherine Earnshaw och hittebarnet Heathcliff, fostersyskon och själsfränder, och deras omöjliga kärlek. Oskiljaktiga växer de upp tillsammans, men Cathy gifter sig med en annan och krossar Heathcliffs hjärta. Äktenskapet blir olyckligt och efter sin för tidiga död hemsöker Cathys ande gården av längtan efter sin enda sanna kärlek.
Det är en ödesmättad, grym och sorglig roman. Inte det minsta trösterik.
Så varför återvänder jag till den varje gång mitt eget inre är satt i gungning? Dels tror jag faktiskt att det beror på just stämningen. Det kan vara märkligt vilsamt att kontrastera ett eget orkanridet inre mot den piskande känslomässiga storm som sveper över hedarna i Emily Brontës roman.
Men framför allt handlar det om Cathy. Denna underbart skaviga, aviga och egensinniga hjältinna som i bokens början får vara så oerhört fri, rebellisk och vild. Jovisst, hon är bortskämd och självisk och svår att tycka om. Men för mig har de alltid varit de främsta. Dessa litterära systrar som spränger sig ur konventionen. Som vägrar att gå den upptrampade väg som pekas ut av omgivningen. Som istället följer den inre slingrande stig som kallas passion.
När Cathy lämnar Heathcliffe för ett mer passande äktenskap, när hon låter förnuftet styra, blir det hennes undergång. Även innan sin död blir hon ett spöke. Förkrympt utan hedens passioner bultande i blodet.
Så, kanske läser jag Svindlande höjder för att påminnas om vad som är min innersta längtan. Att inte förminskas. Att inte leva ett liv som osalig. För att istället, med vinden i håret och hjärtat i händerna, få svära trohet mot det där stormiga systerskapet. Lova att leva så att inget finns att ångra.
Storvulet. Svårgenomförbart. Men så som ett löfte måste se ut när du tar Cathy i handen och låter henne stiga in från den vindpinade heden, och in i ditt hjärta.
Texten finns också publicerad i bif #2-2020 under vinjetten Litterära Syskonsjälar
She was a wild, wicked slip of a girl. She burned too bright for this world.
Varje gång jag är i kris läser jag Svindlande höjder, hör jag mig själv säga till min psykolog. Det är många år sedan nu. Min pappas död några månader tidigare har fört mig till divanen och nu sitter jag här. Sörjande. Vilsen. Osäker på mina livsval och hur jag ska ta mig an framtiden.
"Varför då" frågar hon. Ja, varför då?
Svindlande höjder är alltså, för den som inte stiftat bokens bekantskap, den stormigt passionerade berättelsen om Catherine Earnshaw och hittebarnet Heathcliff, fostersyskon och själsfränder, och deras omöjliga kärlek. Oskiljaktiga växer de upp tillsammans, men Cathy gifter sig med en annan och krossar Heathcliffs hjärta. Äktenskapet blir olyckligt och efter sin för tidiga död hemsöker Cathys ande gården av längtan efter sin enda sanna kärlek.
Det är en ödesmättad, grym och sorglig roman. Inte det minsta trösterik.
Så varför återvänder jag till den varje gång mitt eget inre är satt i gungning? Dels tror jag faktiskt att det beror på just stämningen. Det kan vara märkligt vilsamt att kontrastera ett eget orkanridet inre mot den piskande känslomässiga storm som sveper över hedarna i Emily Brontës roman.
Men framför allt handlar det om Cathy. Denna underbart skaviga, aviga och egensinniga hjältinna som i bokens början får vara så oerhört fri, rebellisk och vild. Jovisst, hon är bortskämd och självisk och svår att tycka om. Men för mig har de alltid varit de främsta. Dessa litterära systrar som spränger sig ur konventionen. Som vägrar att gå den upptrampade väg som pekas ut av omgivningen. Som istället följer den inre slingrande stig som kallas passion.
När Cathy lämnar Heathcliffe för ett mer passande äktenskap, när hon låter förnuftet styra, blir det hennes undergång. Även innan sin död blir hon ett spöke. Förkrympt utan hedens passioner bultande i blodet.
Så, kanske läser jag Svindlande höjder för att påminnas om vad som är min innersta längtan. Att inte förminskas. Att inte leva ett liv som osalig. För att istället, med vinden i håret och hjärtat i händerna, få svära trohet mot det där stormiga systerskapet. Lova att leva så att inget finns att ångra.
Storvulet. Svårgenomförbart. Men så som ett löfte måste se ut när du tar Cathy i handen och låter henne stiga in från den vindpinade heden, och in i ditt hjärta.
Jag är inte den enda som låtit mig förtrollas...
Texten finns också publicerad i bif #2-2020 under vinjetten Litterära Syskonsjälar
Kommentarer
Skicka en kommentar