Världens Bästa Bokcirkel

2019-06-03

Hon lyssnar på Otis Reddings "(Sittin' on) The Dock of the Bay". Av alla Otis Reddings låtar är det den hon gillar minst, bara för att den spelas så ofta. Hon trycker på shuffle och får upp Smokey Robinsons "The tracks of my tears" i stället. Den ger henne den där märkliga känslan av att vara både ledsen och glad på samma gång. Plus att den är svängig. Det är det hon älskar med Motown, hur musiken uppmanar en att bära sina hjärtesorger och sin smärta men inte sluta dansa för det.

Sorg och smärta. Att se dem, uppleva dem, erkänna dem. Och förstå att vi samtidigt kan dansa. Jag övar på det. Det gör också några av huvudpersonerna (dock inte alla!) i Tommy Oranges Pow wow som var vår senaste bok i Världens Bästa Bokcirkel.

Det är en Short Cuts-doftande berättelse om förtryckets internalisering. Hur historiens övergrepp silas genom generationer. Färgar självbilder, levnadsförutsättningar, livsval. Obarmhärtigt riktad mot ett katastrofalt klimax.

Där påminner den om Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover, som jag på uppmaning av bokcirkelkamraten Anders läser direkt efteråt. Berättelser om ursprungsbefolkning av idag, amerikansk kontra samisk. Skåden  kargt obönhörlig. Orange myllrande och överväldigande, tydligt filmisk. Båda med besk eftersmak. Avsmak för de hierarkiska system som vi tagit och fortfarande tar oss rätten att skapa och handla utifrån. Så mycket sorg och smärta. Kan vi dansa ändå? Jag tror att vi måste.


Next stop i Världens Bästa Bokcirkel: Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson.

Kommentarer

Populära inlägg