Överskridandet
2019-02-11
Unable to perceive the shape of you, I find you all around me. Your presence fills my eyes with your love. It humbles my heart, for you are everywhere.
De orden avslutar Guillermo del Toros The Shape of Water. Och det var ju tur. För jag hade svårt för filmens grovt yxade berättande, och för den barnkvinnestereotyp som är huvudpersonen. Stadigt ställer de sig i vägen mellan mig och kärleksberättelsen. Kanske är jag inte tillräckligt mycket av en romantiker. Mina fantasier handlar sällan om den slags kärlek. (Passion däremot. En av mina grundkänslor.)
Men så slutorden.
Först utforskandet, sökandet, längtandet ... Och så – överskridandet. Hur existensens hela kärlek flyttar in oss. Så stark att den strålar ur oss. (Din kärlek, ur mina ögon – åh!) Då. När vi samtidigt är mottagare och givare. Då vi för en stund kan uppfatta kärleken i hela vår varelse. Det inte så mycket ödmjukar mitt hjärta som fullkomligt spränger det. (Kanske upphör det också i den stunden att vara endast mitt hjärta?)
Detta är romantik för mig. Mer. Större. Hela skapelsen som min älskade!
Tillbaka för en stund i den vanliga vardagen. Eftertexterna rullar. Ingenstans får jag veta vem som skrivit. Dammsuger internet. Rumi första tanken. Det är ju hans marker. På flera ställen tillskrivs raderna också honom. Men det verkar som orden snarare kommer från den sufiska 1100-talspoeten Hakim Sanai, en av Rumis största inspirationskällor. En ny bekantskap. Men inte länge till.
Häromdagen, på ett av mina strövtåg, fick jag syn på en tidig videkisse. Jag tryckte mina läppar mot den. Känslan fick ögonen att tåras. Nästa människa jag kysser kommer att känna dess mjukhet mot sina läppar. Också detta är romantik för mig.
Unable to perceive the shape of you, I find you all around me. Your presence fills my eyes with your love. It humbles my heart, for you are everywhere.
De orden avslutar Guillermo del Toros The Shape of Water. Och det var ju tur. För jag hade svårt för filmens grovt yxade berättande, och för den barnkvinnestereotyp som är huvudpersonen. Stadigt ställer de sig i vägen mellan mig och kärleksberättelsen. Kanske är jag inte tillräckligt mycket av en romantiker. Mina fantasier handlar sällan om den slags kärlek. (Passion däremot. En av mina grundkänslor.)
Men så slutorden.
Först utforskandet, sökandet, längtandet ... Och så – överskridandet. Hur existensens hela kärlek flyttar in oss. Så stark att den strålar ur oss. (Din kärlek, ur mina ögon – åh!) Då. När vi samtidigt är mottagare och givare. Då vi för en stund kan uppfatta kärleken i hela vår varelse. Det inte så mycket ödmjukar mitt hjärta som fullkomligt spränger det. (Kanske upphör det också i den stunden att vara endast mitt hjärta?)
Detta är romantik för mig. Mer. Större. Hela skapelsen som min älskade!
Tillbaka för en stund i den vanliga vardagen. Eftertexterna rullar. Ingenstans får jag veta vem som skrivit. Dammsuger internet. Rumi första tanken. Det är ju hans marker. På flera ställen tillskrivs raderna också honom. Men det verkar som orden snarare kommer från den sufiska 1100-talspoeten Hakim Sanai, en av Rumis största inspirationskällor. En ny bekantskap. Men inte länge till.
 |
| Hakim Sanai |
Häromdagen, på ett av mina strövtåg, fick jag syn på en tidig videkisse. Jag tryckte mina läppar mot den. Känslan fick ögonen att tåras. Nästa människa jag kysser kommer att känna dess mjukhet mot sina läppar. Också detta är romantik för mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar