På de starkaste klipporna

2018-08-24

Nu känns den i luften. Jag gör inte hösten speciellt bra. Vintern ännu sämre, men den tiden och så vidare. Minns hellre en julikväll denna magiska, maniska, magnifika sommar, när Michaela och jag läste poesi för varandra och havet.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Södergran igen (så ofta Södergran denna sommar). Sist på bollen läste jag för några veckor sedan fantastiska Kalmars Jägarinnor. Som ju lånat sin titel från denna dikt, via en felhörning. Den där vansinniga längtan som kommer till uttryck där. Efter högre himlar, hav. Åh.

Samma känsla i Juliana Hatfields Feeling Massachusetts som ackompanjerade mina tonår. Ge mig något större, mer omtumlande. Låt mig få känna mig levande. Till vad pris som helst. Att det aldrig går över. Vill jag ens att det går över?

En skön syster.

Mer från klipporna: Med oss från vår litterära nördresa till Riga i april fick vi den lettiska folkdikten – dainas. Några finns faktiskt översatta till svenska. Inte i tryck längre såklart, men Michaela knep ett ex från Bokbörsen direkt efter hemkomsten.  Vi läste mest ur den "okynniga" (ja, så beskrivs den) delen, längst bak. 
Här kommer min favorit:

Ligg du pojke över mig,
Jag vill gärna ligga underst;
Medan jag ser upp på Gud,
Ser du ner i helvetet.

Jag skrattar ihjäl mig. Och att jag ens har vänner som också vill göra sådant här! Sjukt glad för det. Okej hösten, jag bär det i hjärtat när jag möter dig.