Låta sig falla

 2018-07-08

Det är ett dån som får väggarna att skaka. Balkongdörren
står vidöppen. Svart vind rusar in.
Så här låter inte haven hemma.
Hon lutar sig över det tunna räcket.

Det som driver henne denna natt, och alla andra nätter.
Det som gör henne full i skratt.
Hon sträcker ut sin hand, rör vid det som skiljer dem åt.
Salta främmande stänk.
Här simmar ingen
strömmen är för stark.
Det här är ingens mor.

(Inledningen till Mara Lees Kärleken och hatet.)

För ett drygt år sedan flyttade jag till en plats alldeles nära ett minnescentrum. Varje dag cyklade jag förbi så mycket kärlek, så mycket våld, så mycket förflutet, att det nästan fysiskt slog omkull mig. Tänkte: Om jag hittade en reva i tiden. Om jag plötsligt var tillbaka. Vem hade jag varit? Vem hade du varit? Jag önskar det ogjort. (Kanske det enda jag önskar ogjort). Men jag vet att jag inte skulle ha valt annorlunda.

För jag har aldrig kunnat motstå den där strömmen. Den som är för stark. Den svarta vinden. Jag vet när jag står på kanten. Att jag borde backa. Jag känner igen det. Dånet. Svindeln. Tar ändå steget ut.

Sträcka ut handen. Låta sig tumla i vågorna. Gång på gång. Full i skratt. Kippande efter andan. Här simmar ingen. Jag simmar här. Kallsup. Kallsup.

Salta främmande stänk. Det leder inte alltid rätt. Men heller inte alltid fel.

Stormy Sea, Gustave Courbet 1869

Kommentarer

Populära inlägg