Liv

2018-06-09

Mor: jag skall ta en annan väg: jag skall lämna dig!
  Grödan ligger hoprullad i de djupa sjöarna. Månen släpar en sur brygd 
ur trädets bark.
  Mor: jag skall ge mig av.
  Jag skall släppa ditt stora, svarta hjärta!
  Ingen tid –
  Zodiakens hjordar betar rymden
  Planeternas tysta, oändliga kolonner samlar sig till ett svar
 Ja?
 Ja?
 Månen lossnar ur bergets rygg, dess sköra fena.

Mor: jag går in i det: jag låter det hitta mig. 
  Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen. 
  Bergen släpper sina tunga dofter och den är verklig nu, omätligheten,
rymdens knastrande sälta.
  Jag lägger upp mitt huvud bland himlakropparnas svala, barblåsta 
knippen –
  Hur skall jag orka bära det, denna förmögenhet?
  Nu finns här ingenting jag saknar!
  Vänta mig inte.

Mor: dit ingen längtar, dit skall jag gå!
  I vattnets tysta grumliga kammare, skall jag sitta –
  Här växer hjärtat ut, tungt och labialt: naglar, ben och urdjurshuden
  Fiskarna blåser sitt ljus i mitt hjärta, hjärtat ljudar:
  L–I–V!
  L–I–V!

Här är det! Allt. Rörelsen. Uppgåendet. Att vara ingens fånge. Att vara natur. Att vara skapelseprocess och bli skapad.

Min känsla av att vilja suga märgen ur allt. Att leva i en stark och klar vibration, känna livet i varje cell, i varje ögonblick. Upptäckslystnaden. Hängivenheten. Med tillblivelsen rusande genom kroppen. Livskänslan näst intill outhärdligt stark.

Allt det här. Åh, Mare Kandre. Åh!

Mare Kandre.