Liv
2018-06-09
Mor: jag skall ta en annan väg: jag skall lämna dig!
Grödan ligger hoprullad i de djupa sjöarna. Månen släpar en sur brygd
ur trädets bark.
Mor: jag skall ge mig av.
Jag skall släppa ditt stora, svarta hjärta!
Ingen tid –
Zodiakens hjordar betar rymden
Planeternas tysta, oändliga kolonner samlar sig till ett svar
Ja?
Ja?
Månen lossnar ur bergets rygg, dess sköra fena.
Mor: jag går in i det: jag låter det hitta mig.
Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen.
Bergen släpper sina tunga dofter och den är verklig nu, omätligheten,
rymdens knastrande sälta.
Jag lägger upp mitt huvud bland himlakropparnas svala, barblåsta
knippen –
Hur skall jag orka bära det, denna förmögenhet?
Nu finns här ingenting jag saknar!
Vänta mig inte.
Mor: dit ingen längtar, dit skall jag gå!
I vattnets tysta grumliga kammare, skall jag sitta –
Här växer hjärtat ut, tungt och labialt: naglar, ben och urdjurshuden
Fiskarna blåser sitt ljus i mitt hjärta, hjärtat ljudar:
L–I–V!
L–I–V!
Här är det! Allt. Rörelsen. Uppgåendet. Att vara ingens fånge. Att vara natur. Att vara skapelseprocess och bli skapad.
Min känsla av att vilja suga märgen ur allt. Att leva i en stark och klar vibration, känna livet i varje cell, i varje ögonblick. Upptäckslystnaden. Hängivenheten. Med tillblivelsen rusande genom kroppen. Livskänslan näst intill outhärdligt stark.
Allt det här. Åh, Mare Kandre. Åh!
Mor: jag skall ta en annan väg: jag skall lämna dig!
Grödan ligger hoprullad i de djupa sjöarna. Månen släpar en sur brygd
ur trädets bark.
Mor: jag skall ge mig av.
Jag skall släppa ditt stora, svarta hjärta!
Ingen tid –
Zodiakens hjordar betar rymden
Planeternas tysta, oändliga kolonner samlar sig till ett svar
Ja?
Ja?
Månen lossnar ur bergets rygg, dess sköra fena.
Mor: jag går in i det: jag låter det hitta mig.
Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen.
Bergen släpper sina tunga dofter och den är verklig nu, omätligheten,
rymdens knastrande sälta.
Jag lägger upp mitt huvud bland himlakropparnas svala, barblåsta
knippen –
Hur skall jag orka bära det, denna förmögenhet?
Nu finns här ingenting jag saknar!
Vänta mig inte.
Mor: dit ingen längtar, dit skall jag gå!
I vattnets tysta grumliga kammare, skall jag sitta –
Här växer hjärtat ut, tungt och labialt: naglar, ben och urdjurshuden
Fiskarna blåser sitt ljus i mitt hjärta, hjärtat ljudar:
L–I–V!
L–I–V!
Här är det! Allt. Rörelsen. Uppgåendet. Att vara ingens fånge. Att vara natur. Att vara skapelseprocess och bli skapad.
Min känsla av att vilja suga märgen ur allt. Att leva i en stark och klar vibration, känna livet i varje cell, i varje ögonblick. Upptäckslystnaden. Hängivenheten. Med tillblivelsen rusande genom kroppen. Livskänslan näst intill outhärdligt stark.
Allt det här. Åh, Mare Kandre. Åh!
Mare Kandre. |
Kommentarer
Skicka en kommentar