Ett kärt vi

Det var tre år sedan på dagen idag. En sista katastrof som tippade tillvaron över ända. Någonting gick sönder och konsekvenserna av det, ja... låt oss bara säga att livet ser lite annorlunda ut idag.

Dagen efter – en författarfrukost med Susanna Alakoski. Hon berättade om sin senaste bok, och jag satt skakande i publiken. Så outhärdligt ensam. Men så pratade hon om vi:et. Om att vi är så många som levt nära, som lever nära, som försöker förstå och relatera till och hantera katastrofen. Vi är inte ensamma. Efteråt hade vi ett långt och innerligt samtal om det.

Boken? April i anhörigsverige. Jag läste den inte. Orkade inte. Men Susannas ord, och hennes dedikation, från en Susanna till en annan, den gav mig en sådan otrolig tröst. Åh litteraturen, som hjälper till och med när det känns som att ingen hjälp finns att få.

Jag skrev om det då också, för tre år sedan. Ni kan läsa här om ni vill.