Vapenlös

2018-02-05

Dagens dikt i februari är en klassiker. Man hade kunnat tro att jag slet ut den med min idoga nötning i tonåren, men den ger mig fortfarande samma svindlande känsla inombords. Just nu också en förändringens tid i mitt liv då framför allt avslutningen blir extra betydelsebärande. Som ett mantra.

Dikten är också ett exempel på något jag upplever ibland. Att läsning som upprepats många gånger verkligen har en förmågan att skapa en. Du kan tro att någonting, en tanke, en handling, en inställning, är helt och hållet sprungen ur dig själv. Men så märker du plötsligt att det kom från något av allt det där du läst och läst och läst. Jag blir alltid så överraskad då. När jag känner igen det som jag trodde var genuint jag i texten jag har framför mig. Fast kanske fanns allt där inne hela tiden? Det var bara att det skapade en genklang. Att tonen i det lästa vibrerar också i mig.

Jag nämnde ju att det var en tonårskärlek, så det är klart det är Boye. Kära kära Karin, tack för att jag fått hålla dig i handen och bära dig i hjärtat genom livet.

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.