Sinnesupplösning

2018-02-09

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Jag älskar detta. Hur naturen kommer så nära att du kan höra stjärnorna svärma, skära dig i fötterna på deras trasiga kanter. Hur sinnesförnimmelserna luckras upp ju närmare existensens kärna du kommer. Allt är allt. Hörseln inte längre begränsad till att enbart höra. Synen inte till att enbart se. Att plötsligt kunna se ett ljud, lyssna till dofterna. Hur det finns en tillvaro precis bortom vår vanliga perceptionsförmåga. Emellanåt upplever jag det så starkt.

Jag bodde länge i skogen. Ofta stod jag, som i dikten, om kvällarna mellan träden och insöp. Jag kan sakna det. Men sinnesupplösningen är inte begränsad till en plats. Orden kan ta oss dit. Edith Södergrans dikt påminner mig om det.

Edith Södergran. Fågelhatt. Katt.