Jungfruns rygg
2018-02-07
Idag handlar lyrik i februari inte om en enskild dikt, utan om en svit. Och det är snarare läsning som strypgrepp än som lunga. Allt får inte plats här men det är Jungfrun skär: ljudkällan (variation) ur Katarina Frostensons Joner. Läs gärna hela.
Vanligtvis när jag förälskar mig i poesi innehåller den någon slags stark livskänsla och längtan. Hopp. Eufori. Sammansmältning. Det här är en annan historia. Jag har för mig att den delvis bygger på styckmordet av Catrine da Costa, men Frostenson tar också avstamp i folksagan och den grekiska mytologin (båda ur min egen barndoms kanon - det där med genklangen) och (tror jag) Sandemoses Varulven. Ja ni hör, här finns mycket att hämta för den som vill nörda ner sig.
Men det som hände mig när jag först kom i kontakt med dem här diktsviten var något helt annat. Jag var 21. Gick en kurs på universitetet där jag plötsligt fick teoretiska nycklar till att förstå min tillvaro. Och också (kanske framför allt) till att bearbeta en traumatisk erfarenhet som då fortfarande var väldigt färsk. Så mötet med denna text! Som jag tyckte att den inkapslade min egen historia, i en språkdräkt och med ett symbolspråk som gick rakt in. Den trasiga jungfrun, hennes inre, hennes kropp skändad, isärtagen, öppnad, kastad. Det var en yrsel att läsa. Att se sin erfarenhet på pränt, i dikt. Det kändes som om jag aldrig läst något så insiktsfullt och samtidigt så poetiskt. Det skakar mig fortfarande i sin genialitet.
På sistone (läs post #metoo) har jag också tänkt en hel del på hur det just nu är att vara Katarina Frostenson. Hur jag snabbt skämdes över min första tanke "Hur har hon kunnat tillåta allt det där?". Hur den var så outhärdligt lik den hårda blick jag hade på mig själv - då. Och hur jag för ett kort ögonblick lät patriarkatets skam bli hennes skam. Vår skam. Återigen tydligt för mig hur vi tillsammans burit upp förtrycket, täckt upp för det som en överlevnadsstrategi. Förminskat, internaliserat, tagit ansvar, istället för att reagera. Men att låta ske är aldrig, aldrig samma sak som att kränka.
Ok, det blev långt det här. Men det är liksom hela min poäng med att släppa in till min poesiläsning. Att den är så djupt förankrad i livet. Att den rör sig långt utanför pappret.
Nedan några fragment. Men som sagt, läs hela!
Idag handlar lyrik i februari inte om en enskild dikt, utan om en svit. Och det är snarare läsning som strypgrepp än som lunga. Allt får inte plats här men det är Jungfrun skär: ljudkällan (variation) ur Katarina Frostensons Joner. Läs gärna hela.
Vanligtvis när jag förälskar mig i poesi innehåller den någon slags stark livskänsla och längtan. Hopp. Eufori. Sammansmältning. Det här är en annan historia. Jag har för mig att den delvis bygger på styckmordet av Catrine da Costa, men Frostenson tar också avstamp i folksagan och den grekiska mytologin (båda ur min egen barndoms kanon - det där med genklangen) och (tror jag) Sandemoses Varulven. Ja ni hör, här finns mycket att hämta för den som vill nörda ner sig.
Men det som hände mig när jag först kom i kontakt med dem här diktsviten var något helt annat. Jag var 21. Gick en kurs på universitetet där jag plötsligt fick teoretiska nycklar till att förstå min tillvaro. Och också (kanske framför allt) till att bearbeta en traumatisk erfarenhet som då fortfarande var väldigt färsk. Så mötet med denna text! Som jag tyckte att den inkapslade min egen historia, i en språkdräkt och med ett symbolspråk som gick rakt in. Den trasiga jungfrun, hennes inre, hennes kropp skändad, isärtagen, öppnad, kastad. Det var en yrsel att läsa. Att se sin erfarenhet på pränt, i dikt. Det kändes som om jag aldrig läst något så insiktsfullt och samtidigt så poetiskt. Det skakar mig fortfarande i sin genialitet.
På sistone (läs post #metoo) har jag också tänkt en hel del på hur det just nu är att vara Katarina Frostenson. Hur jag snabbt skämdes över min första tanke "Hur har hon kunnat tillåta allt det där?". Hur den var så outhärdligt lik den hårda blick jag hade på mig själv - då. Och hur jag för ett kort ögonblick lät patriarkatets skam bli hennes skam. Vår skam. Återigen tydligt för mig hur vi tillsammans burit upp förtrycket, täckt upp för det som en överlevnadsstrategi. Förminskat, internaliserat, tagit ansvar, istället för att reagera. Men att låta ske är aldrig, aldrig samma sak som att kränka.
Ok, det blev långt det här. Men det är liksom hela min poäng med att släppa in till min poesiläsning. Att den är så djupt förankrad i livet. Att den rör sig långt utanför pappret.
Nedan några fragment. Men som sagt, läs hela!
Kommentarer
Skicka en kommentar