Emot havet

2018-02-10
 
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan har knappast förlorat i aktualitet sedan den publicerades (i Ur tiden, 1972). Men den briljant inledningen, med sin ilskna och humoristiska motvilja mot konsumtionssamhället till trots – det är sista raden som får mig på fall. Den där fåfänga, men åh så befogade längtan efter autonomi.

Själv härbärgerar jag en i det närmaste extrem frihetslängtan. En önskan att skala av och lägga ifrån mig och få leva större och mäktigare. Släppa taget. Expandera. Lösas upp. Ibland är den stark som en feber.

Nu reser jag till Indien ett par veckor. Det kommer att vara tyst här, men burken öppnas emot havet. Vi ses!