Du fick aldrig veta
2018-02-08
Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var 1995, i samband med att han släppte Det förlorade ordet. Jag jobbade på en folkhögskola då, och de jag umgicks med där skulle gå och se honom uppträda. Jag har alltid varit nördig. Jag läste in mig. Älskade. Men det här var före Youtubeklippen, så jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta.
Jag blev så o-er-hört besviken. För där stod den där manierade stängeln, i någon slags Elviskostym (så minns jag det) med en röd spotlight genom hårburret som en annan Dylan-wannabe och fullkomligt slaktade mina älskade rader. Hur annorlunda hade de inte klingat i mitt huvud än hans Det tickar reeeegnmin krackeleradetjeeej....
Det var alltså första akten. I andra akten var jag förförd. Jag har inte missat en turné sedan dess. Jag bär hem dem till min samling.
Dagens februaridikt blir denna. Ur ovan nämnda bok. Hur många gånger har vi inte suttit kvar där, och fört vår hand över minnets nedpressade gräs? Låtit längtan och hågkomsten vara större än mötet? Det är så vackert och sorgligt och mänskligt. Men nu, nu önskar jag mig ändå mer att vårda närvaron. Just för att ingenting varar.
Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dig
det var som ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek
Och självklart. Ni måste lyssna också. På när han "slaktar min favoritdikt" Blå Bouquet. Jag skrattar fortfarande varje gång jag tänker hur arg jag var.
Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var 1995, i samband med att han släppte Det förlorade ordet. Jag jobbade på en folkhögskola då, och de jag umgicks med där skulle gå och se honom uppträda. Jag har alltid varit nördig. Jag läste in mig. Älskade. Men det här var före Youtubeklippen, så jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta.
Jag blev så o-er-hört besviken. För där stod den där manierade stängeln, i någon slags Elviskostym (så minns jag det) med en röd spotlight genom hårburret som en annan Dylan-wannabe och fullkomligt slaktade mina älskade rader. Hur annorlunda hade de inte klingat i mitt huvud än hans Det tickar reeeegnmin krackeleradetjeeej....
Det var alltså första akten. I andra akten var jag förförd. Jag har inte missat en turné sedan dess. Jag bär hem dem till min samling.
Dagens februaridikt blir denna. Ur ovan nämnda bok. Hur många gånger har vi inte suttit kvar där, och fört vår hand över minnets nedpressade gräs? Låtit längtan och hågkomsten vara större än mötet? Det är så vackert och sorgligt och mänskligt. Men nu, nu önskar jag mig ändå mer att vårda närvaron. Just för att ingenting varar.
Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dig
det var som ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek
Och självklart. Ni måste lyssna också. På när han "slaktar min favoritdikt" Blå Bouquet. Jag skrattar fortfarande varje gång jag tänker hur arg jag var.
Kommentarer
Skicka en kommentar