Devotion

2018-02-04

















Mer lyrik i februari. Ocean Vuongs Devotion, ur Night Sky With Exit Wounds. Hur dikten först slår rakt i mellangärdet, och sedan sakta, sakta sprider sig till hjärtat. I mig sträcks tiden ut när jag läser den, börjar i en erfarenhet långt över 20 år gammal. Slutar i nutid. I en nåd. Eller en bön. Allt hänger på hur du rör din tunga.
 
Instead, the year begins
with my knees
scraping hardwood
another man leaving
into my throat. Fresh snow
crackling on the window,
each flake a letter
from an alphabet
I've shut out for good.
Because the difference
between prayer & mercy
is how you move
the tongue. I press mine
to the navel's familiar
whorl, molasses threads
descending toward


devotion. & there's nothing
more holy than holding
a man's heartbeat between
your teeth, sharpened
with too much
air. This mouth the last
entry into January, silenced
with fresh snow crackling
on the window.
& so what -- if my feathers
are burning. I
never asked for flight.
Only to feel this fully,
this entire, the way snow
touched bare skin & is,
suddenly, snow
no longer.


Svindlande, inte sant? Hängivenheten, desperationen, överlämnandet, transformationen. En ny bekantskap för mig, Ocean Vuong. Jag tror att vi kommer att ha det fint ihop. Samlingen finns översatt till svenska som Natthimmel med kulhål (Modernista).

Kommentarer

Populära inlägg