Laura och präriens problematiska frihet

2024-05-31

Ibland är det som att hela min barndom bestod av långa bilturer. Mil efter mil av åksjukt stirrande ut genom bilrutan med enbart fantasin som sällskap. Skog. Alltid skog där utanför. Jag brukade drömma om att leva ensam i ett litet hus djupt inne bland träden. Jag odlade, jagade, byggde, bakade, skötte om mina djur. Jag var kort och gott … familjen Ingalls. 



 

För när jag inte satt i bilen plöjde jag gång på gång Laura Ingalls Wilders böcker om Lilla huset på prärien. Serien är delvis självbiografisk och textens detaljrikedom gör att jag ibland fortfarande förväxlar läsningen med levd erfarenhet. I första delen, som utspelar före prärien, i Wisconsins djupa skogar, fanns blåkopian för min bilfantasi. Men vad var det jag läste? Berättelsen om en självförsörjande kärnfamilj med en närmast gudalik pappa Charles i toppen. Som håller familjen trygg och varm och avslutar dagarna med att spela fiol med glittrande ögon. En fadersfigur som ser dotterns kynne och längtan, men som samtidigt drar upp familjen med rötterna för att ge sig iväg och ockupera (ja, marken tillhörde fortfarande ursprungsbefolkningen) en jordlott i Kansas. Enbart för att han längtar efter frihet. Ändå, tryggheten han stod för, vem längtar som barn inte efter den? Vem längtar som vuxen inte efter den?



 

Och så var det Laura själv. Laura som yrde runt på den vidsträckta prärien istället för att sitta inne och sy som den skötsamma systern Mary. Laura, vars solhätta aldrig stannade på huvudet, som ville rida spritt språngande naken med vinden i håret som indianbarnen. Indianerna. Vi måste pausa vid bokens problematiska syn på ursprungsbefolkningen. Lauras oskyldiga frågor om  huruvida ”indianerna inte blir arga” när familjen tar deras land skyler inte rasismen. Den ger omläsningen en bitter eftersmak – men också en obehaglig insikt om hur lite synen på det vi uppfattar som främmande har ändrats. 

 



Det är också lätt att idealisera fattigdomen, utsattheten och det fria, vilda livet. Det trygga medelklassbarn som var jag gjorde det. Bokens Laura gör det. Författarens verkliga liv var långt ifrån så romantiskt som i böckerna. Trots det behöver jag bara blunda för att känna präriens vind i håret. Gräset under mina bara fötter. Fascinationen för nybyggarliv ersattes med tiden av fascination för stenålderslivet i Jean M. Auels böcker. Men de, och fantasierna de väckte, det är en annan historia…



 

Laura Ingalls Wilder. Utan solhätta.

Texten finns även publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif#2-2024