Snusmumriken och jag

2023-05-31

Jag stod i en sagolik glänta i skogen, och grät. Vi skulle lämna vårt hem, det hus vi så kärleksfullt renoverat från grunden. Där och då var det inte bara en plats vi övergav. Det var en dröm som dog. Med en stilla påminnelse tog min livskamrat min hand. ”Kom ihåg att du alltid bär ditt hem inom dig”. Förvånad slutade jag att gråta. I den dynamik som var vår brukade jag vara filosofen. Men han hade rätt såklart. Och jag kom att tänka på Snusmumriken. 
 

 


Första gången Snusmumriken dyker upp i Muminberättelsen sitter han i sitt tält på stranden och spelar munharmonika. Mumintrollet och Sniff seglar förbi på sin flotte. 
”Bor du alldeles ensam här” frågar Mumintrollet.
”Jag bor lite här och var,” svarar Snusmumriken. ”I dag råkar det vara här, i morgon nån annanstans. Det är det som är så bra med att bo i tält.”
 
 Han är en fri ande. Vänlig och filosofisk och ointresserad av ägodelar. Däremot sörjer han djupt och förtvivlat när havet, frihetssymbolen, torkar ut i Kometen kommer. Han är individualisten som är den första att ensam ströva ut i våren när den kommer, men som (motvilligt) ställer upp när det krävs. Hans lättnad stor när han kan lämpa över de två dussin hemlösa skogsungar han får på halsen i Farlig Midsommar på Muminmamman. 

 

Som barn upplevde jag Snusmumrikens frihetsbehov som hotfullt. Solidariserade mig med Mumintrollets längtan och tolkade obundenheten som avsaknad av omtanke. Men ju äldre jag blev, desto mer av mumrik började jag upptäcka i mig själv. Skyggandet för auktoriteter. Längtan efter autonomi. Hatet mot förbud och begränsningar. Äventyrslustan och upptäckarglädjen som håller honom i rörelse. Nå, ibland säger han sig faktiskt vara trött på äventyr. Hävdar att han vill leva ett lugnt liv. Så är det något som kallar bakom nästa krök... Också jag misslyckas gång på gång med att hålla mig stilla.

 

Men i Sent i November, den allra sista Muminboken, är det istället Muminfamiljen som givit sig av. Och plötsligt har Snusmumriken förlorat sin vackra höstvisa. Han letar förgäves efter Mumintrollets avskedsbrev. Det blir tydligt då, hur också den mest frihetstörstande behöver ett ankare. Att varje Snusmumriskt kynne kräver sitt lojala mumintroll. 

 

För ingen människa, eller mumrik, för den delen är ju en ö. Bara det att för oss mumrikar ligger förankringen kanske snarare i relationen än i tingen. Om det nu inte råkar röra sig om en munharmonika, en pipa och ett tält. 

Texten finns också publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif#2 2023.