Redan de gamla perserna

 2022-01-04

The Journey

One day you finally knew

what you had to do, and began,

though the voices around you

kept shouting

their bad advice --

though the whole house

began to tremble

and you felt the old tug

at your ankles.

"Mend my life!"

each voice cried.

But you didn't stop.

You knew what you had to do,

though the wind pried

with its stiff fingers

at the very foundations,

though their melancholy

was terrible.

It was already late

enough, and a wild night,

and the road full of fallen

branches and stones.

But little by little,

as you left their voices behind,

the stars began to burn

through the sheets of clouds,

and there was a new voice

which you slowly

recognized as your own,

that kept you company

as you strode deeper and deeper

into the world,

determined to do

the only thing you could do --

determined to save

the only life that you could save.

Enligt persisk sed spår man i poesi på Shab-e Yalda, midvinternatten. Och inte i vilken poesi som helst – Hafez ska det såklart vara. Då jag fyller år idag har jag lite anarkistiskt valt att spå inför mitt eget nyår istället. Och eftersom jag heller inte äger något av Hafez (en brist som såklart kan åtgärdas, jag fyller som sagt år...) fick min mest älskade poet träda in som orakel i hans ställe.

Så 2022 reser jag med Mary Olivers The Journey. Tur att jag fått ta det lite lugnare ett tag, för nu bär det tydligen av igen. I rörelse. Story of my life. För bakom molnen brinner ju stjärnorna. 

Huset, ja det är väl jag. Och rösterna, ja, det är väl också jag – vanornas, rädslornas, bortförklarigarnas och de gamla idéernas tjatter. Vidare alltså. Med kompassnålen riktad mot kärnan. Tills den inre tonen ljuder helt klar. Jag önskade mig stabilitet av det här året. Men jaja, men det är no mercy med livet. Jag är väldigt glad att få leva det dock.

Jag önskar mig lycka till på färden. Och ett gott nytt år till er, kära medresenärer.

 

Året inleddes med dimma. Förhoppningsvis klarnar det.