Gå över gränsen

2021-12-31

Efter det kunde man svänga vänster och svänga upp mot den nyckfullt ringlande gränsen som man vid varje längre promenad riskerade att korsa utan att märka det. Det hände mig ofta ... Men jag fann ibland även nöje i att göra det med flit, fram och tillbaka. En tio, tjugo gånger sådär. En halvtimme kunde jag roa mig med det – gå över gränsen. Det gjorde mig gott för det påminde mig om när det inte gick. Jag tycker om att gå över gränser.

De flesta av mina litterära förälskelser har kommit till mig som barn eller ung vuxen. Det är väl som med alla känslor. Den allra första gången, må det röra stormande kärlek, ett krossat hjärta, eller för den delen en riktigt omtumlande läsupplevelse, gör helt enkelt starkast avtryck. Kanske för att vi då saknar erfarenheter att vikta känslorna mot. The first cut is the deepest och allt det där.

Men ibland drabbar den stora kärleken oss sent. Så var det för mig med Janina Duszejko, huvudperson i Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben. Vi hittar henne i en lantlig polsk avkrok där hon ägnar dagarna åt att studera astrologi, översätta William Blake och se efter välbärgade människors sommarställen. Ibland roar hon sig med att promenera fram och tillbaka över den tjeckiska gränsen. Hon tycker mycket om att gå över gränser.

Duszejko är en avig och synnerligen egensinnig existens. Och när grannarna en efter en oförklarligt mördas propsar hon med rättshaveristisk envishet på att det är djuren som utkräver hämnd. I hennes universum är en rådjurens attack på sina jägare en fullkomligt logisk konsekvens av vår rovdrift på djur och natur. Som läsare är det, efter en stund i hennes sällskap, inte svårt att hålla med. Om myndigheterna gör det samma? Nej, inte direkt. För dem är hon helt enkelt en skitjobbig gammal kärring. Träffade jag henne i verkliga livet är risken stor att jag skulle nicka bifall. Ändå älskar jag Janina Duszekjo. Varför?

Ja vad är det som föder en stor kärlek? En kärlek som mot alla odds lyckas penetrera ett mätt och svårtjusat medelålderssinne? Kanske väcks kärleken då vi öppnas mot en ny erfarenhet. Hos mig väcker just det där besvärliga och obekväma med fru Duszejko en slumrande längtan. En längtan efter att sluta vara foglig och anpasslig. Duszejko talar till den del av oss, som i total lojalitet med det som är värt att älska, vägrar att underkasta sig såväl normer som konventioner. Som förmår och förstår att ibland är det värt (ibland också roande!) att gå över gränsen.

Janinas övertygelse gör att hon anses galen. Men vem är egentligen galen? Vari ligger klokskapen i idén om människan som skapelsens krona? I en tid som hyser så lite respekt för jorden utgör en obekväm och besvärlig försvarare av naturen som Janina ett hopp och en väckarklocka. Vad är värt att älska om inte det?

Nu går vi över gränsen till ett nytt år. Låt oss göra det för allt som är värt att älska.

 

Behornade hämnare?

En version av texten finns också publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif #4-2021