Sylvia

2021-11-30

 ”Det sista jag önskade var oändlig trygghet och att vara den plats som pilen skjuts iväg ifrån. Jag ville ha ombyte och spänning och jag ville skjuta iväg åt alla håll själv, som de färgade pilarna i en Fjärde juli-raket.”

Orden är den 19-åriga Esther Greenwoods, huvudperson i Sylvia Plaths Glaskupan. Det är sommar 1953 och Esther har vunnit en eftertraktad praktikplats på en damtidning i New York. Hon är måttligt imponerad av det glamorösa livet. Istället upptas hon av tankar kring sin existens, framtid och möjligheter. Den klassiska kvinnorollen lockar föga. Men låst mellan de egna ambitionerna och omgivningens förväntningar har hon  svårt att hitta riktning. När hon efter en månad i New York återvänder till moderns hus i förorten dras hon allt djupare ner i en depression. Efter ett självmordsförsök tas hon in på en psykiatrisk klinik.

När Glaskupan kom ut 1963 gjorde den inledningsvis inget större väsen av sig. Den tolkades huvudsakligen självbiografiskt, då Plath bara en månad efter utgivningen själv tog sitt liv. Men boken förtjänar att läsas som mer än en blåkopia av författarens eget liv.  Inte minst för stilen, som fångar huvudpersonens unga röst och blick med beundransvärd exakthet. Och Plaths knivskarpa iakttagelseförmåga må understundom vara nattsvart, men är lika ofta djupt humoristisk.

Med åren kom boken också att att växa i betydelse. Som insiktsfull skildring av den alienation och tröstlöshet som är depressionens signum. Som kritik av sin tids psykiatri och syn på psykisk ohälsa. Som uppgörelse med den dubbelmoral som präglade 1950-talets kvinnosyn. Och även om feminismen gjort stora landvinningar sedan dess har orden i inledningscitatet fortsatt att klinga sanna för generationer av unga kvinnor som längtar efter en tillvaro i sin egen rätt.

Esthers tid på mentalsjukhus blir paradoxalt nog ett första möte med ett nytt slags oberoende. Hon kommer bort från hämmande självtvivel och moderns kvävande omsorger. Hon hittar en jämlik lyssnerska i psykiatern Dr Nolan. Hon får tillgång till preventivmedel. I bokens slutscen står Esther på tröskeln till mentalsjukhusets direktionsrum, redo att bli utskriven. Framtiden öppen.  

Texten finns även publicerad under under vinjetten Litteraturklassikern i bif #4-2021

 

Återvände till Sylvia Plath i somras efter att ha läst Elin Cullheds Eufori, som fick ett välförtjänt Augustpris i förra veckan. Senast jag läste Glaskupan var jag tonåring. Att läsa den igen var som att läsa en helt ny bok. Men jag antar att boken var densamma, att det som vanligt bara var det levda livet som gjorde sig påmint.