Kamala och djupjagets vildhet

2021-05-28

Jag vill inte studera och inte föda barn. Vad vill jag då egentligen, resa till månen?  

Det frågar sig huvudpersonen i Kamalas bok uppgivet. Hon borde vara tacksam men är det inte. För trots Arbete, Lägenhet och Pojkvän skaver tillvaron. Vad krävs egentligen för att bli lycklig? För att bli tillfredsställd? Fri? Kanske att djuret som morrar djupt därinne får komma ut och ta plats.



Vid första mötet värjer jag mig för att ha något gemensamt med jaget i Inger Edelfeldts Kamalas bok. Strax över tjugo saknar hon riktning och rids av ständig ångest. Hon säljer krimskrams i butiken Små Skära Saker, har ett (inte självvalt) fritt förhållande med tråkige Stefan, hetsäter i smyg smörkuber rullade i socker. Allt medan lägenheten gror igen. 

Jag värjer mig inför skammen. I att vilja, i att försöka, men inte lyckas leva upp till förväntningarna. Men det värsta är inte tillkortakommandena. Utan att hon vägrar klä dem i lögner.  Ohöljt visar hon upp sina desperata försök.  Ältar (för)fallet med en skoningslöst klar blick. Iakttar det som i mikroskop. Trots bokens skarpa humor är det svårt att vara nära henne då.

Vems är den där blicken? Utifrånblicken som väger, mäter, värderar varje handling, varje tanke. Hon skriver: Jag har inga egna ögon. Men måste vara ständigt redo. Ifall Han skulle komma. För bokjaget är han en mystisk främling, kanske Gud. För mig: Patriarkatet. Som vi har gjort till gud. 

När jag så ändå vågar stanna tätt intill bokens jag tvingar hon mig successivt att sätta också mina egna bevekelsegrunder under lupp. Vems ögon är det jag använder? Inför vems blick spelar jag pjäsen om mitt liv? Den blir tydlig då. Patriarkatets trånga bur. Vad vi blir innanför dess galler. Rädslan vi lever med. Behagandet. Den ständiga skammen. 

I spelet bakom galler, var finns det autentiska jaget? I boken tar det form av fantasier om vargflickan Kamala. Ett subversivt vildjag vars varggrin lyser i mörkret. Stark. Trotsig. Vacker. Utan kön, utan ras, utan ålder. Hon klöser. Vill ut. När Kamala i slutet av boken börjar röra på sig, blir förskjutningen så drastisk att den gränsar till galenskap.



Och visst är det sorgligt, att språnget mellan ytjag och djupjag måste vara så stort. Att friheten förvisas till drömmarna, fantasierna eller galenskapens vildhet. Men dagen är nära, då Kamala slipper lös. Jag känner den nalkas. Darra månde alla då. Darra!

Kamala fanns på riktigt. Kanske. Men hon lever i oss alla.

Texetn finns också publicerad under vinjetten Mina Litterära Syskonsjälar i bif #2-2021

Läs mer om Kamala här.