Recension : En stund är vi vackra på jorden
2020-06-04
”När upphör ett krig? När kan jag säga ditt namn och låta det betyda bara ditt namn och inte vad du lämnade efter dig?”
Little Dog lever med sin vietnamesiska mamma och mormor i ett USA präglat av rasism och klass. De bär kriget inom sig som ett våld och en sjukdom. En erfarenhet som fortsätter att trasa sönder familjen långt efter krigsslutet. Det är en berättelse om att växa upp, möta den första kärleken, och trevande försöka erövra sig själv i en söndrande omgivning.
En stund är vi vackra på jorden är poeten Ocean Vuongs romandebut. Och det är ett fullkomligt självlysande verk. Om förtvivlad kärlek, svår att uttrycka, om identitet och utanförskap, om språk och skönhet. Om trauma som fortplantar sig i generationer.
Det är någonting suggestivt, och oerhört, över att befinna sig i Vuongs textvärld. Som att äntra ett slags förhöjt tillstånd. Jag lyfter blicken från sidorna – liksom förvirrad – över att jag fortfarande befinner mig i min vanliga vardag. Det är poeten, såklart, som tar mig dit. Men också den oerhörda kraft med vilken historien lyser och spränger från boksidorna.
Romanen är utformad som ett brev till modern, som inte är läskunnig. Ett sonens försök att foga samman och förstå sin livsberättelse. Hade han vetat att hon skulle läsa, säger han vid något tillfälle, hade han aldrig kunnat skriva det han gör. Hela boken så en anomali. Samtidigt ett fullkomligt konsekvent försök att nå fram i en relation där ingenting någonsin kunnat utsägas.
Texten finns även publicerad i bif #2-2020
”När upphör ett krig? När kan jag säga ditt namn och låta det betyda bara ditt namn och inte vad du lämnade efter dig?”
Little Dog lever med sin vietnamesiska mamma och mormor i ett USA präglat av rasism och klass. De bär kriget inom sig som ett våld och en sjukdom. En erfarenhet som fortsätter att trasa sönder familjen långt efter krigsslutet. Det är en berättelse om att växa upp, möta den första kärleken, och trevande försöka erövra sig själv i en söndrande omgivning.
En stund är vi vackra på jorden är poeten Ocean Vuongs romandebut. Och det är ett fullkomligt självlysande verk. Om förtvivlad kärlek, svår att uttrycka, om identitet och utanförskap, om språk och skönhet. Om trauma som fortplantar sig i generationer.
Det är någonting suggestivt, och oerhört, över att befinna sig i Vuongs textvärld. Som att äntra ett slags förhöjt tillstånd. Jag lyfter blicken från sidorna – liksom förvirrad – över att jag fortfarande befinner mig i min vanliga vardag. Det är poeten, såklart, som tar mig dit. Men också den oerhörda kraft med vilken historien lyser och spränger från boksidorna.
Romanen är utformad som ett brev till modern, som inte är läskunnig. Ett sonens försök att foga samman och förstå sin livsberättelse. Hade han vetat att hon skulle läsa, säger han vid något tillfälle, hade han aldrig kunnat skriva det han gör. Hela boken så en anomali. Samtidigt ett fullkomligt konsekvent försök att nå fram i en relation där ingenting någonsin kunnat utsägas.
Texten finns även publicerad i bif #2-2020
Kommentarer
Skicka en kommentar