Elin Olofsson : Alltid på väg
2020-03-16
Genom historien förstår vi vår samtid. Det menar Elin Olofsson, vars författarskap präglas av engagemang och nyfikenhet på människans inre. Redan vid debuten jämfördes hon med Kerstin Ekman, men det är med den historiska bladvändaren Herravälde, som hennes namn letat sig in hos det breda lagret läsare. Jag träffade henne för ett samtal om historia och nutid.
Årets hjältinnor heter Alice, Brita och Thomasine! Det konstaterar bokrecensenten Jenny Lindh när hon summerar bokåret 2019. Det är kvinnorna i Herravälde hon talar om. Historien om hur deras öden flätas samman i brytningstiden kring den kvinnliga rösträtten visade sig gå hem hos såväl recensenter som läsare. Genombrott må vara ett slitet ord, men är nog ändå på sin plats här.
– Även om mina tidigare böcker också funnit många läsare märks det att Herravälde nått väldigt många fler och på något sätt verkligen tagit sig in i läsarnas hjärtan, säger Elin Olofsson när vi träffas mitt under en hektisk höst.
Hon har dock ända sedan debuten skrivit något så ovanligt som engagerande bladvändare med psykologisk skärpa. Första boken, Då tänker jag på Sigrid från 2013, är hemvändarhistoria i två tidsplan. Elin Olofsson jämfördes med Kerstin Ekman, en jämförelse hon duckar. Men visst är författaren en förebild.
– Framför allt Vargskinnet-trilogin, som ju utspelar sig i mina trakter visade mig att det vi har, det är värt något. Värt att skriva om.
Mina trakter, det är den jämtländska landsbygden. Där är Elin Olofsson född och dit flyttade hon efter debuten tillbaka för att börja skriva på heltid. Idag bor hon i Bredbyn, Offerdal och har givit ut ytterligare fyra romaner. Samtliga utspelar sig i landsbygdsmiljö och har kvinnor i huvudrollerna. De två senaste är renodlat historiska.
– Tillbakablickandet har alltid funnits i mina berättelser, och 1900-talshistorien är intressant, det är så mycket som sker då. Industrialismen. Kvinnors intåg på arbetsmarknaden. Kyrkans grepp som luckras upp. Nykterhetsrörelsen ... Samtidigt är det historiska egentligen bara en ramberättelse, säger Elin Olofsson.
– Tidsandan är tidsandan, men vad vi har i hjärtat är detsamma. Det är lätt att tänka att historien skulle vara samma sak som vi ser på svartvita fotografier. Men de där allvarliga, uppsträckta personerna på bilden, de har drömmar som vi, känner kärlek som vi, ljuger om samma saker som vi gör ...
Ja, den som följt Elin Olofssons författarskap vet att i fokus står alltid den mänskliga berättelsen. Att det hon i första hand vill utforska är de inre mekanismer som formar våra liv och för oss framåt.
– Berättelsen kommer hela tiden inifrån människan. Inifrån människan och ut i världen. Det är rörelsen i min författarröst.
Samtidigt har hon inför de senaste romanerna tillbringat timmar, dagar, veckor i arkiven för fånga berättelsens tid.
– Det är självklart att tiden vi lever i påverkar vilka vi blir. Jag har tänkt mycket på vad som är möjligt i varje generation. Hur präglas vi av de omständigheterna? Vad är lagligt? Får jag rösta? Är jag medborgare eller någons egendom?
Det historiska perspektivet innebär dessutom en möjlighet att se vår egen tid, tiden vi lämnar och den tid vi är på väg in i. Elin Olofsson, som stammar ur jämtländsk arbetarklass, var bland de första i sin släkt att ta studenten. Möjligheten till utbildning kan verka självklar nu, men en annan berättelse ligger bara en eller två generationer bort. Det är viktigt att minnas.
– Jag förlägger mina romaner i historisk tid. Men pratar samtidigt om nutiden. Vi tror att slagen är vunna, att våra friheter är något som är självklart givet oss, men se till exempel på Britas fattigdom i Herravälde och kontrastera det mot tiggeridebatten som blossade upp för några år sedan. Vi var så ovana att se riktigt fattiga människor att debatten kom att handa om att det är besvärande för oss att se deras nöd. Det är ju otroligt! Nyss var vi själva fattiga pigor som inte kunde försörja oss, vi pratar alltså inte längre tillbaka än min mormors generation. Där har vi ju helt tappat vår historia.
Engagemanget lyser igenom. Men att Elin Olofssons grundläggande människosyn är ljus märks i vårt samtal. Och det märks i hennes böcker, där huvudpersonerna alltid äger en stark agens.
– Livet är alltid en kamp, för alla. Men i kampen finns också hoppet. Jag menar inte att vi kan få allt, det kan vi aldrig, men så länge man slåss så finns ett hopp i det.
Att liknöjt luta sig tillbaka är vare sig hennes hjältinnors eller författarens egen melodi.
– Jag är alltid på väg mot nästa stora eller lilla mål. Det finns ju en rörelse nu som hyllar stillasittandet. Jag kommer nog aldrig att uppskatta det. Jag vill ha en framåtrörelse, i skrivandet, i livet i övrigt. Det gäller allt... Måste alltid bygga, växa, förbättras, lära mig.
Tiden efter att Herravälde kom ut har också varit allt annat än stilla. Författarframträdanden och bokprat har givit obefintligt med skrivtid. Men hela 2020 ägnas åt den kommande romanen,
– Det blir en historisk roman till, och vi rör oss till 1930-talet. Lögner, hemligheter, lustar, längtan och kamp för överlevnad ... Ja, det är väl vad jag kan avslöja så här långt.
Typiskt Elin Olofsson-stoff alltså. Vi är många som ser fram emot att få läsa.
Texten finns även publicerad i bif #2-2020
Genom historien förstår vi vår samtid. Det menar Elin Olofsson, vars författarskap präglas av engagemang och nyfikenhet på människans inre. Redan vid debuten jämfördes hon med Kerstin Ekman, men det är med den historiska bladvändaren Herravälde, som hennes namn letat sig in hos det breda lagret läsare. Jag träffade henne för ett samtal om historia och nutid.
Årets hjältinnor heter Alice, Brita och Thomasine! Det konstaterar bokrecensenten Jenny Lindh när hon summerar bokåret 2019. Det är kvinnorna i Herravälde hon talar om. Historien om hur deras öden flätas samman i brytningstiden kring den kvinnliga rösträtten visade sig gå hem hos såväl recensenter som läsare. Genombrott må vara ett slitet ord, men är nog ändå på sin plats här.
– Även om mina tidigare böcker också funnit många läsare märks det att Herravälde nått väldigt många fler och på något sätt verkligen tagit sig in i läsarnas hjärtan, säger Elin Olofsson när vi träffas mitt under en hektisk höst.
Hon har dock ända sedan debuten skrivit något så ovanligt som engagerande bladvändare med psykologisk skärpa. Första boken, Då tänker jag på Sigrid från 2013, är hemvändarhistoria i två tidsplan. Elin Olofsson jämfördes med Kerstin Ekman, en jämförelse hon duckar. Men visst är författaren en förebild.
– Framför allt Vargskinnet-trilogin, som ju utspelar sig i mina trakter visade mig att det vi har, det är värt något. Värt att skriva om.
Mina trakter, det är den jämtländska landsbygden. Där är Elin Olofsson född och dit flyttade hon efter debuten tillbaka för att börja skriva på heltid. Idag bor hon i Bredbyn, Offerdal och har givit ut ytterligare fyra romaner. Samtliga utspelar sig i landsbygdsmiljö och har kvinnor i huvudrollerna. De två senaste är renodlat historiska.
– Tillbakablickandet har alltid funnits i mina berättelser, och 1900-talshistorien är intressant, det är så mycket som sker då. Industrialismen. Kvinnors intåg på arbetsmarknaden. Kyrkans grepp som luckras upp. Nykterhetsrörelsen ... Samtidigt är det historiska egentligen bara en ramberättelse, säger Elin Olofsson.
– Tidsandan är tidsandan, men vad vi har i hjärtat är detsamma. Det är lätt att tänka att historien skulle vara samma sak som vi ser på svartvita fotografier. Men de där allvarliga, uppsträckta personerna på bilden, de har drömmar som vi, känner kärlek som vi, ljuger om samma saker som vi gör ...
Ja, den som följt Elin Olofssons författarskap vet att i fokus står alltid den mänskliga berättelsen. Att det hon i första hand vill utforska är de inre mekanismer som formar våra liv och för oss framåt.
– Berättelsen kommer hela tiden inifrån människan. Inifrån människan och ut i världen. Det är rörelsen i min författarröst.
Samtidigt har hon inför de senaste romanerna tillbringat timmar, dagar, veckor i arkiven för fånga berättelsens tid.
– Det är självklart att tiden vi lever i påverkar vilka vi blir. Jag har tänkt mycket på vad som är möjligt i varje generation. Hur präglas vi av de omständigheterna? Vad är lagligt? Får jag rösta? Är jag medborgare eller någons egendom?
Det historiska perspektivet innebär dessutom en möjlighet att se vår egen tid, tiden vi lämnar och den tid vi är på väg in i. Elin Olofsson, som stammar ur jämtländsk arbetarklass, var bland de första i sin släkt att ta studenten. Möjligheten till utbildning kan verka självklar nu, men en annan berättelse ligger bara en eller två generationer bort. Det är viktigt att minnas.
– Jag förlägger mina romaner i historisk tid. Men pratar samtidigt om nutiden. Vi tror att slagen är vunna, att våra friheter är något som är självklart givet oss, men se till exempel på Britas fattigdom i Herravälde och kontrastera det mot tiggeridebatten som blossade upp för några år sedan. Vi var så ovana att se riktigt fattiga människor att debatten kom att handa om att det är besvärande för oss att se deras nöd. Det är ju otroligt! Nyss var vi själva fattiga pigor som inte kunde försörja oss, vi pratar alltså inte längre tillbaka än min mormors generation. Där har vi ju helt tappat vår historia.
Engagemanget lyser igenom. Men att Elin Olofssons grundläggande människosyn är ljus märks i vårt samtal. Och det märks i hennes böcker, där huvudpersonerna alltid äger en stark agens.
– Livet är alltid en kamp, för alla. Men i kampen finns också hoppet. Jag menar inte att vi kan få allt, det kan vi aldrig, men så länge man slåss så finns ett hopp i det.
Att liknöjt luta sig tillbaka är vare sig hennes hjältinnors eller författarens egen melodi.
– Jag är alltid på väg mot nästa stora eller lilla mål. Det finns ju en rörelse nu som hyllar stillasittandet. Jag kommer nog aldrig att uppskatta det. Jag vill ha en framåtrörelse, i skrivandet, i livet i övrigt. Det gäller allt... Måste alltid bygga, växa, förbättras, lära mig.
Tiden efter att Herravälde kom ut har också varit allt annat än stilla. Författarframträdanden och bokprat har givit obefintligt med skrivtid. Men hela 2020 ägnas åt den kommande romanen,
– Det blir en historisk roman till, och vi rör oss till 1930-talet. Lögner, hemligheter, lustar, längtan och kamp för överlevnad ... Ja, det är väl vad jag kan avslöja så här långt.
Typiskt Elin Olofsson-stoff alltså. Vi är många som ser fram emot att få läsa.
Texten finns även publicerad i bif #2-2020
Kommentarer
Skicka en kommentar