Inger Edelfeldt : Vardagsmystikens drottning
2019-06-01
Hon har en alldeles egen ton, Inger Edelfeldt. En psykologisk knivskärpa, en torr humor, fingret känsligt placerat på själva varandets puls. I hennes textvärld öppnas vardagen gång på gång upp för att ge plats åt existensens svindlande mysterier. Att stiga in i Edelfeldtland är att beträda en alldeles egen litterär plats.
Författare, serieskapare, poet, dramatiker, konstnär … att säga att hon har många strängar på sin lyra är en underdrift. Sedan debuten med Duktig Pojke 1977 har Inger Edelfeldt publicerat över ett trettiotal verk. Ändå är hon något av en doldis i det svenska litteraturlandskapet. Hur kommer det sig?
– Jag vet inte. Jag kan ha många teorier, men den enklaste är nog att ”nytt” är roligare för media än ”gammalt” - jag är ute, helt enkelt. Skriver heller inga krönikor eller gör poddar. Doldisskapet har både för- och nackdelar. En fördel är en känsla av frihet, ro och privatliv. En nackdel att mina böcker inte når de ”lite udda” människor som skulle kunna få kraft och inspiration av dem.
Intervjun gör hon helst via mail. För att själv få disponera sin tid, och som hon säger ”fnula” på svaren. Just en sådan sak som bidrar till ett doldisskap? Ett värnande om integritet och frihet. En vilja att få vara ifred. Egenskaperna framstår som lite aparta i en tid där de flesta verkar vilja ha tillgång till en egen megafon att få stå och ropa i. Inger Edelfeldt är motsatsen – gestaltar hellre än debatterar, och hon beskrivs ofta som mystisk. Själv hävdar hon att det snarare är tillvaron i sig som är mystisk.
Inger Edelfeldt växte upp i en litteraturälskande familj, med högläsning och berättelser. Men hon var ett utsatt barn, som använde den egna fantasin och de inre världarna som tillflyktsort. Ungdomsåren präglades av utanförskap. Hon var med sina egna ord ”ganska mobbad och intresserad av vampyrer”. Tecknade jämt. Tog starkt intryck av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Annan viktig läsning, i en helt annan genre, var Bram Stokers Dracula.
Historien känns igen från ungdomsromanen Juliane och jag. Kim är ensam tills Juliane börjar i hennes klass. De är intresserade av samma saker: magi, skräck, häxkonst. De utvecklar en tät vänskap som blir både en räddning och en förbannelse.
Hur mycket av Kim finns i dig?
– Mycket. Men i boken var det Juliane som blev mobbad, i verkligheten var det jag. Och vänskapen med en annan vampyrintresserad flicka ägde inte rum i skolan.
Men det rent egenupplevda, säger Inger Edelfeldt, är sällan särskilt läsbart.
– I skrivandet tar personliga frågeställningar och känsloprocesser ett steg ut i en gestaltad form som gör dem allmängiltiga - förhoppningsvis. Om jag till exempel skriver om utsatthet gör jag det inte för att ropa ”Jag har upplevt svåra situationer!” utan för att ge andra möjlighet att reflektera över psykologin i dem - helst utan att fundera över mig. Jag vill att de funderar över sig själva och resten av mänskligheten istället. Så är det med allt jag skriver: jag vill ge människor ingångar till att fundera över sina egna liv.
I vår är Inger Edelfeldt aktuell med antologin Novellerna. Hon frustreras av hur kort livstid böckerna har i bokhandeln. Ingen har blivit ljudbok. De senaste inte ens kommit ut som pocket. Samlingen är ett sätt att göra novellerna tillgängliga på nytt. Låta dem nå nya läsare.
För den som aldrig tidigare läst författaren är det en perfekt första bekantskap. Berättelserna är täta, en slags kammarspeI, präglade av Edelfeldts speciella perspektiv, där iakttagandet sker liksom samtidig utifrån och inifrån. Ständigt närvarande är också den karaktäristiska humorn. Lakonisk, konstaterande, lite torr - alltid oerhört intelligent.
– Haha, jag brukar kalla den ofrivillig humor. Den uppstår ofta när vår personliga syn på saker och ting kolliderar med andras.
Framför allt genomsyras novellerna av det tema som präglat hela författarskapet. Identitet. Självbildens kollision med omvärlden. Existensens gåta.
Gåtfullheten ja. Fantasidimensionen. Det magiska och förunderliga ligger alltid alldeles nära under vardagens yta. Denna inre värld ger oss stort stöd i vår förståelse av oss själva, menar Edelfeldt. Symboler, drömmar, sagor tillåter oss att härbärgera smärtsamma saker, viktiga saker, i ”fabeldräkt”.
– Hela tillvaron är ju totalt gåtfull! Ser man på djupet, ser man ett i grunden oförklarat och hisnande mirakel. Det gäller allt, minsta sten, allt som existerar. Oss själva inte minst!
Författare, serieskapare, poet, dramatiker, konstnär … att säga att hon har många strängar på sin lyra är en underdrift. Sedan debuten med Duktig Pojke 1977 har Inger Edelfeldt publicerat över ett trettiotal verk. Ändå är hon något av en doldis i det svenska litteraturlandskapet. Hur kommer det sig?
– Jag vet inte. Jag kan ha många teorier, men den enklaste är nog att ”nytt” är roligare för media än ”gammalt” - jag är ute, helt enkelt. Skriver heller inga krönikor eller gör poddar. Doldisskapet har både för- och nackdelar. En fördel är en känsla av frihet, ro och privatliv. En nackdel att mina böcker inte når de ”lite udda” människor som skulle kunna få kraft och inspiration av dem.
Intervjun gör hon helst via mail. För att själv få disponera sin tid, och som hon säger ”fnula” på svaren. Just en sådan sak som bidrar till ett doldisskap? Ett värnande om integritet och frihet. En vilja att få vara ifred. Egenskaperna framstår som lite aparta i en tid där de flesta verkar vilja ha tillgång till en egen megafon att få stå och ropa i. Inger Edelfeldt är motsatsen – gestaltar hellre än debatterar, och hon beskrivs ofta som mystisk. Själv hävdar hon att det snarare är tillvaron i sig som är mystisk.
Inger Edelfeldt växte upp i en litteraturälskande familj, med högläsning och berättelser. Men hon var ett utsatt barn, som använde den egna fantasin och de inre världarna som tillflyktsort. Ungdomsåren präglades av utanförskap. Hon var med sina egna ord ”ganska mobbad och intresserad av vampyrer”. Tecknade jämt. Tog starkt intryck av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Annan viktig läsning, i en helt annan genre, var Bram Stokers Dracula.
Historien känns igen från ungdomsromanen Juliane och jag. Kim är ensam tills Juliane börjar i hennes klass. De är intresserade av samma saker: magi, skräck, häxkonst. De utvecklar en tät vänskap som blir både en räddning och en förbannelse.
Hur mycket av Kim finns i dig?
– Mycket. Men i boken var det Juliane som blev mobbad, i verkligheten var det jag. Och vänskapen med en annan vampyrintresserad flicka ägde inte rum i skolan.
Men det rent egenupplevda, säger Inger Edelfeldt, är sällan särskilt läsbart.
– I skrivandet tar personliga frågeställningar och känsloprocesser ett steg ut i en gestaltad form som gör dem allmängiltiga - förhoppningsvis. Om jag till exempel skriver om utsatthet gör jag det inte för att ropa ”Jag har upplevt svåra situationer!” utan för att ge andra möjlighet att reflektera över psykologin i dem - helst utan att fundera över mig. Jag vill att de funderar över sig själva och resten av mänskligheten istället. Så är det med allt jag skriver: jag vill ge människor ingångar till att fundera över sina egna liv.
I vår är Inger Edelfeldt aktuell med antologin Novellerna. Hon frustreras av hur kort livstid böckerna har i bokhandeln. Ingen har blivit ljudbok. De senaste inte ens kommit ut som pocket. Samlingen är ett sätt att göra novellerna tillgängliga på nytt. Låta dem nå nya läsare.
För den som aldrig tidigare läst författaren är det en perfekt första bekantskap. Berättelserna är täta, en slags kammarspeI, präglade av Edelfeldts speciella perspektiv, där iakttagandet sker liksom samtidig utifrån och inifrån. Ständigt närvarande är också den karaktäristiska humorn. Lakonisk, konstaterande, lite torr - alltid oerhört intelligent.
– Haha, jag brukar kalla den ofrivillig humor. Den uppstår ofta när vår personliga syn på saker och ting kolliderar med andras.
Framför allt genomsyras novellerna av det tema som präglat hela författarskapet. Identitet. Självbildens kollision med omvärlden. Existensens gåta.
Gåtfullheten ja. Fantasidimensionen. Det magiska och förunderliga ligger alltid alldeles nära under vardagens yta. Denna inre värld ger oss stort stöd i vår förståelse av oss själva, menar Edelfeldt. Symboler, drömmar, sagor tillåter oss att härbärgera smärtsamma saker, viktiga saker, i ”fabeldräkt”.
– Hela tillvaron är ju totalt gåtfull! Ser man på djupet, ser man ett i grunden oförklarat och hisnande mirakel. Det gäller allt, minsta sten, allt som existerar. Oss själva inte minst!
Texten finns också publicerad i bif nr 2-2019
Kommentarer
Skicka en kommentar