Recension : Haggan

2019-06-04

Den som inte rör sig märker inte sina bojor. Rosa Luxemburgs ord möter oss i kapitlet Bojor.

Berättelsen är en av de äldsta. Thelma och Victor blir kära, men är gifta på varsitt håll. Thelma skiljer sig. Inte Victor. Men han ska. Visst ska han. Fast det dröjer. Det dröjer tills den inledande rusiga passionen kallnat och tanken klarnat. Victor vill ha både och. Och i Thelma vaknar Haggan.

Att hagga blir ett verb, ett vapen, ett sätt att bryta sig ur kärlekens underordning. Relationens maktspel avtäcks. På tankenivå, känslonivå, kroppsnivå. Patriarkatet som en darrande Bambi, frusen i Haggans strålkastarsken till blick. Åh, det är snyggt.

Aase Bergs stridsskrift är fylld av vrede, förtvivlan, lust och humor.  Första halvan av boken är oerhört befriande läsning. Sedan en känsla av tomgång. Som om romanens dramaturgi följer relationens. Liksom svalnar.

Ja, inte i Haggan själv. Där brinner det. Men analysen, vreden, revolutionen. Den sker just inuti. Omtag efter omtag. Vad hade hänt med alla världens Victors om hon blivit Haggan också i handling? Det hade jag velat se.

Inledningscitatet så. Jag har alltid tolkat det som att det är nödvändigt att vara i rörelse. Detta att uppleva sina bojor en förutsättning för att sträva efter frihet. Men efter att ha läst färdigt känner jag; kan det vara ... skönt att slippa röra sig? Att likt Victors fru dra på sig skygglapparna och fortsätta i gamla spår. Det är väl ändå inte detta författaren vill?


Texten finns också publicerad i bif nr 2-2019

Kommentarer

Populära inlägg