Recension : Nora eller Brinn Oslo brinn
2019-03-16
Smärtan är bara smärta. Inte farlig. Johanna upprepar orden när hon paralyseras av återkommande menstruationskramper. Plågor som ska visa sig långt ifrån så ofarliga som hon genom livet fått höra av skolsköterskor, barnmorskor, läkare.
Men boken börjar i en helt annan smärta. Johanna får veta att pojkvännen Emil ska träffa sin före detta flickvän, den unga, perfekta Nora, och drabbas av en rasande svartsjuka.
Svartsjukan tar sig outhärdliga uttryck. För Johanna själv. För Emil. För mig som läsare. Jag blir extremt frustrerad. Orkar inte den orimliga tolkningsleken. Orkar inte nätterna med Instagram. Orkar inte besattheten av Nora, hennes mamma, hennes vänner. Orkar inte de eviga förhören och konfrontationerna med Emil. Orkar inte när Johanna börjar läsa norska i något slags försök att kolonisera Nora – Skärp dig för fan! Jag hade gjort slut direkt.
Men medan jag frustreras är Frid envist lojal med sin huvudperson. Och bit för bit nyanseras bilden. I bakgrunden anas ett uppväxttrauma (så snyggt det inte skrivs ut, så snyggt Frid låter Nora-traumat spela huvudrollen). Och den fysiska smärtan, den som visar sig vara endometrios ... plötsligt förstår jag varför Johanna så envist håller fast vid sin rätt till psykisk svartsjukesmärta. Här finns också tänkvärda resonemang kring vår besatthet av att iscensätta våra liv. Om hur vi formas i den andres blick.
Och språket! Det smidiga pendlandet mellan svenskan och pojkvännens danska. Skärpan. Rytmen. Humorn. Det är fantastiskt.
Så låt vara att jag vill göra slut med Johanna. När jag läst färdigt är jag ändå kär.
En version av texten finns också publicerad i bif nr 1–2019
Smärtan är bara smärta. Inte farlig. Johanna upprepar orden när hon paralyseras av återkommande menstruationskramper. Plågor som ska visa sig långt ifrån så ofarliga som hon genom livet fått höra av skolsköterskor, barnmorskor, läkare.
Men boken börjar i en helt annan smärta. Johanna får veta att pojkvännen Emil ska träffa sin före detta flickvän, den unga, perfekta Nora, och drabbas av en rasande svartsjuka.
Svartsjukan tar sig outhärdliga uttryck. För Johanna själv. För Emil. För mig som läsare. Jag blir extremt frustrerad. Orkar inte den orimliga tolkningsleken. Orkar inte nätterna med Instagram. Orkar inte besattheten av Nora, hennes mamma, hennes vänner. Orkar inte de eviga förhören och konfrontationerna med Emil. Orkar inte när Johanna börjar läsa norska i något slags försök att kolonisera Nora – Skärp dig för fan! Jag hade gjort slut direkt.
Men medan jag frustreras är Frid envist lojal med sin huvudperson. Och bit för bit nyanseras bilden. I bakgrunden anas ett uppväxttrauma (så snyggt det inte skrivs ut, så snyggt Frid låter Nora-traumat spela huvudrollen). Och den fysiska smärtan, den som visar sig vara endometrios ... plötsligt förstår jag varför Johanna så envist håller fast vid sin rätt till psykisk svartsjukesmärta. Här finns också tänkvärda resonemang kring vår besatthet av att iscensätta våra liv. Om hur vi formas i den andres blick.
Och språket! Det smidiga pendlandet mellan svenskan och pojkvännens danska. Skärpan. Rytmen. Humorn. Det är fantastiskt.
Så låt vara att jag vill göra slut med Johanna. När jag läst färdigt är jag ändå kär.
En version av texten finns också publicerad i bif nr 1–2019
Kommentarer
Skicka en kommentar