Världens bästa bokcirkel
2019-01-28
Ödet. Det var bara en fin omskrivning för någonting som man inte kunde påverka. När livet sa "Och så" till en, nickade man och kallade det ödet.
Göteborg lider brist på ryska restauranger. Det har vi konstaterat förr och det fick vi konstatera igen när Världens Bästa Bokcirkel träffades för att prata om Tidens Larm, Julian Barnes romanversion av Dimitrij Sjostakovitj liv. Krakow fick "duga" (för den som inte räds stora portioner rekommenderar jag den polska vegetariska tallriken – extremt stabil och god, håller dig mätt i en vecka).
Vi ses den 13:e, för att tala om vår trettonde bok. Detta inslag av talmagi glider väl in i bokens universum, även om siffran tolv väl hade rimmat ännu bättre med dess upplägg. Nåväl. Vi är tillbaka i Sovjetunionen. Sist var det med tillsammans med de Beauvoir (för den som läst Misstag i Moskva finns det en passage i Tidens Larm som är extra nördrolig att läsa). Nu reser vi med Barnes.
Precis som när jag läst honom förr tar det en stund innan berättelsen griper mig. Länge är jag bara måttligt engagerad i den neurotiska kompositörens öde. Tröstar mig med språklig briljans och exakthet. Men så plötsligt i sista delen tumlar liksom hela romanen in i mig. Och då! Ojojoj.
Så kunde vi heller inte sluta prata. Restaurangen tömdes, personalen blåste diskret ut ljusen på borden runt omkring och vi bara: Neurotikerns världsbild! Vad är mod? Vad är feghet? Kan konsten vara fri? Ren? Sann? Vem blir den som lever under förtryck? I skräck? Vad händer med sanningen när hela samhället ljuger? Vad är öde? Ambivalent anknytning! Räkcocktails! Berättartekniska genigrepp!
Åh, åh, åh vad jag älskar min bokcirkel. Ni gör den mörkaste januarikväll till den bästa tiden. Next stop: Geniet från Breslau av Lena Einhorn.
Och så detta med ödet. Hur vi gör allt för att slippa känna maktlöshet. Till och med uppfinner ett begrepp som vi kan använda för att ge mening åt att vi inte kan påverka. Mänskligheten – du är fan gullig!
Ödet. Det var bara en fin omskrivning för någonting som man inte kunde påverka. När livet sa "Och så" till en, nickade man och kallade det ödet.
Göteborg lider brist på ryska restauranger. Det har vi konstaterat förr och det fick vi konstatera igen när Världens Bästa Bokcirkel träffades för att prata om Tidens Larm, Julian Barnes romanversion av Dimitrij Sjostakovitj liv. Krakow fick "duga" (för den som inte räds stora portioner rekommenderar jag den polska vegetariska tallriken – extremt stabil och god, håller dig mätt i en vecka).
Vi ses den 13:e, för att tala om vår trettonde bok. Detta inslag av talmagi glider väl in i bokens universum, även om siffran tolv väl hade rimmat ännu bättre med dess upplägg. Nåväl. Vi är tillbaka i Sovjetunionen. Sist var det med tillsammans med de Beauvoir (för den som läst Misstag i Moskva finns det en passage i Tidens Larm som är extra nördrolig att läsa). Nu reser vi med Barnes.
Precis som när jag läst honom förr tar det en stund innan berättelsen griper mig. Länge är jag bara måttligt engagerad i den neurotiska kompositörens öde. Tröstar mig med språklig briljans och exakthet. Men så plötsligt i sista delen tumlar liksom hela romanen in i mig. Och då! Ojojoj.
Så kunde vi heller inte sluta prata. Restaurangen tömdes, personalen blåste diskret ut ljusen på borden runt omkring och vi bara: Neurotikerns världsbild! Vad är mod? Vad är feghet? Kan konsten vara fri? Ren? Sann? Vem blir den som lever under förtryck? I skräck? Vad händer med sanningen när hela samhället ljuger? Vad är öde? Ambivalent anknytning! Räkcocktails! Berättartekniska genigrepp!
Åh, åh, åh vad jag älskar min bokcirkel. Ni gör den mörkaste januarikväll till den bästa tiden. Next stop: Geniet från Breslau av Lena Einhorn.
Och så detta med ödet. Hur vi gör allt för att slippa känna maktlöshet. Till och med uppfinner ett begrepp som vi kan använda för att ge mening åt att vi inte kan påverka. Mänskligheten – du är fan gullig!
 |
| Näring för kropp och själ med världens bästa bokcirkel. |
Kommentarer
Skicka en kommentar