Recension: Mördarens Mamma
2018-11-03
”Min pojke frågade mig: skulle du älska mig om jag dödade någon? … Och jag svarade: ja.”
Henrietta lever ett ensamt liv tillsammans med sin pojke. Det är en tillvaro präglad av mardrömmar och knapphet, av isolering, men också av djup kärlek. En dag kommer pojken inte hem, istället knackar två poliser på dörren.
När Henrietta hälsar på i fängelset träffar hon Grace, som även hon är där för att besöka sitt barn. Deras relation blir en nåd, men visar sig snart dölja mer än vad den först ger vid handen.
Precis som i Lindes förra roman Norrut åker man för att dö, fungerar brottet i Mördarens mamma som utgångspunkt för berättelsen. Men Linde skriver inga kriminalhistorier, istället frammanar hon med enorm skicklighet en tät beskrivning av våra innersta rum, våra hemligheter, vår längtan och vår smärta. Språket, samtidigt drömlikt och konkret, omsluter läsaren med det magiska tänkande som är Henriettas balansgång mellan förnuft och galenskap. Att lyfta blicken från boken efter avslutad läsning är som att vakna ur en feberdröm. Omtumlande, hallucinatoriskt, skakande.
”Jag frågade mig själv om det fortfarande kan vara kärlek när lögnerna visade sig vara sanna? Och visste att svaret var ja.”
(Texten finns också publicerad i bif nr 3–2018)
”Min pojke frågade mig: skulle du älska mig om jag dödade någon? … Och jag svarade: ja.”
Henrietta lever ett ensamt liv tillsammans med sin pojke. Det är en tillvaro präglad av mardrömmar och knapphet, av isolering, men också av djup kärlek. En dag kommer pojken inte hem, istället knackar två poliser på dörren.
När Henrietta hälsar på i fängelset träffar hon Grace, som även hon är där för att besöka sitt barn. Deras relation blir en nåd, men visar sig snart dölja mer än vad den först ger vid handen.
Precis som i Lindes förra roman Norrut åker man för att dö, fungerar brottet i Mördarens mamma som utgångspunkt för berättelsen. Men Linde skriver inga kriminalhistorier, istället frammanar hon med enorm skicklighet en tät beskrivning av våra innersta rum, våra hemligheter, vår längtan och vår smärta. Språket, samtidigt drömlikt och konkret, omsluter läsaren med det magiska tänkande som är Henriettas balansgång mellan förnuft och galenskap. Att lyfta blicken från boken efter avslutad läsning är som att vakna ur en feberdröm. Omtumlande, hallucinatoriskt, skakande.
”Jag frågade mig själv om det fortfarande kan vara kärlek när lögnerna visade sig vara sanna? Och visste att svaret var ja.”
(Texten finns också publicerad i bif nr 3–2018)
Kommentarer
Skicka en kommentar