Världens bästa bokcirkel
2018-08-27
Bok nummer elva i Världens Bästa Bokcirkel är Våldets historia. Den är mitt val, och ändå är jag så fast i lustläsningen av Blixtra, spraka, blända! att jag inte börjar förrän alldeles tätt inpå. Men det hetsiga tempot passar Édouard Louis klaustrofobiska berättelse. Uttrycket slitet, men jag läser som i trans.
Våldet. Hur vi slås sönder i det. Hur det fortplantar sig inom oss, vrider och vänds; in mot oss själva, ut mot världen. Hur totalt omöjligt det är att beskriva.
Louis beskriver det ändå. Han skildrar det ofattbara våld han utsätts för under den där julaftonsnatten. Och hur anpassningen till rädslan går snabbt. Hur han är oförmögen att fly.
Samtidigt. Skapandet av det liv han kallar sitt beskriver han gång på gång i termer av flykt. En flykt från barndomens inskränkta småstadsliv. En flykt till Paris. En flykt från familjen. En flykt till universitetet, till ett nytt liv, ett annat liv. En ny person. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Men från detta, detta ofattbara övergrepp, flyr han inte.
Den där juldagsmorgonen lyckades jag göra mig av med Reda, men jag gjorde det först i ett mycket sent skede, efter att lång tid förflutit (... ) den verkliga viljan att fly, den som borde ha gett sig till känna så snart Reda visade tecken på vrede, var för mig den impuls som kom sist.
Jag känner igen det. Det finns en slags övergreppets logik som får oss att agera inom dess ramar, istället för att slå oss fria. Det kan ta flera år. Det kan ta några timmar. Men plötsligt är övergreppets värld hela världen. Referenspunkterna förskjutna till en plats där vi tror att vi kan ta kontroll bara genom denna andra verklighet Att räddningen kan ske enbart genom att spela situationens spel. En flykt skulle då vara en slags kapitulation. Reglerna förutsätter en annan frihetshandling.
Jag har varit där. Jag vet att vi är många som varit där. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara där igen.
Bok nummer elva i Världens Bästa Bokcirkel är Våldets historia. Den är mitt val, och ändå är jag så fast i lustläsningen av Blixtra, spraka, blända! att jag inte börjar förrän alldeles tätt inpå. Men det hetsiga tempot passar Édouard Louis klaustrofobiska berättelse. Uttrycket slitet, men jag läser som i trans.
Våldet. Hur vi slås sönder i det. Hur det fortplantar sig inom oss, vrider och vänds; in mot oss själva, ut mot världen. Hur totalt omöjligt det är att beskriva.
Louis beskriver det ändå. Han skildrar det ofattbara våld han utsätts för under den där julaftonsnatten. Och hur anpassningen till rädslan går snabbt. Hur han är oförmögen att fly.
Samtidigt. Skapandet av det liv han kallar sitt beskriver han gång på gång i termer av flykt. En flykt från barndomens inskränkta småstadsliv. En flykt till Paris. En flykt från familjen. En flykt till universitetet, till ett nytt liv, ett annat liv. En ny person. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Men från detta, detta ofattbara övergrepp, flyr han inte.
Den där juldagsmorgonen lyckades jag göra mig av med Reda, men jag gjorde det först i ett mycket sent skede, efter att lång tid förflutit (... ) den verkliga viljan att fly, den som borde ha gett sig till känna så snart Reda visade tecken på vrede, var för mig den impuls som kom sist.
Jag känner igen det. Det finns en slags övergreppets logik som får oss att agera inom dess ramar, istället för att slå oss fria. Det kan ta flera år. Det kan ta några timmar. Men plötsligt är övergreppets värld hela världen. Referenspunkterna förskjutna till en plats där vi tror att vi kan ta kontroll bara genom denna andra verklighet Att räddningen kan ske enbart genom att spela situationens spel. En flykt skulle då vara en slags kapitulation. Reglerna förutsätter en annan frihetshandling.
Jag har varit där. Jag vet att vi är många som varit där. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara där igen.
 |
| Läsningen gjorde ont, men bokcirkelträffen gott. Som alltid. |
Kommentarer
Skicka en kommentar