Föraktet
2018-03-31
Maria har varit på semester med sin son Dag, som är fem år. De har hälsat på Marias mamma. Medan Maria packar upp resväskan ringer hon till sin storasyster, Ellen.
Ellen sitter vid sitt skrivbord. Hon sluter ögonen medan Maria pratar, för att vila dem från skärmens skarpa ljus. Kaffet har kallnat i koppen. Hon gör en grimas. Hon hör Maria böja sig ned för att ladda tvättmaskinen, hör det på andningen.
Hos mormor har Dag ätit ost i förpackningar och kex i form av fiskar och Nutella till frukost. Maria har suttit på balkongen. Hon har tagit foton av horisonten, disig bakom räcker, och av saker som de gjort tillsammans, som att gå längs havet och som att äta glass framför pastellfärgade fasader. Hon har lagt upp bilderna i flödet, med filter. Men hon vet att Ellen inte sett dem. Maria vet att Ellen själv inte skulle ha ringt för att fråga hur resan varit.
Ellen kritiserar inte. Inte genom att säga något om vem som betalt semestern, att mamman har gjort det. Maria hör anklagelsen ändå.
När Ellen frågar hur de har haft det går rösten upp i slutet av meningen, som en formell fråga, en övertydlig fråga, en avståndsskapande fråga. Det går inte obemärkt förbi. De känner varandra. Maria har väntat på sticket. Hon visste att det skulle komma.
Förlåten är det första jag läser av Agnes Lidbeck. Det går snabbt. Det klara, skarpa språket. Exaktheten. Inget undkommer författarens öga. Ett tätt kammarspel på ön där systrarna ska städa ur barndomens sommarhus efter faderns död. Två systrar, inbördes så olika. Var och en bär sina egna berättelser om uppväxten.
Som en enda lång brottningsmatch, den där sommaren. Några korta vilopauser här och där. En öppning? En möjlighet till närmande? Nej, kampen igen. Boken är omöjlig att släppa. Språk och scener är ren njutning. Agnes Lidbeck en oerhört skicklig stilist.
Som om hon har sina karaktärer mellan glasskivorna i ett mikroskop. Så fult det blir på nära håll, det som förstoras upp och studeras genom lupp. Jag önskar att författaren inte varit fullt så skoningslös.
För det är något när vi så länge tvingas skärskåda våra fulaste sidor, som klingar fel i mig. Är vi verkligen människor utan vår förmåga till empati? Till förlåtelse? (Titeln läser jag som "förhänge".) Det är en effektiv kontrastverkan, men det här hårda, i det närmaste raljanta förhållningssättet till vår känslighet förtar en dimension för mig. Framför allt i porträttet av den yngsta systern – Maria, den "misslyckade" – uppfattar jag ett förakt för svaghet hos författaren som jag har svårt att skaka av mig. Jag tänker det är samma förakt som förgrenar sig i offentligheten, och jag tror att det gör oss illa.
För det är väl inte mitt? Mitt förakt för svaghet? Jag hoppas verkligen inte det.
Maria har varit på semester med sin son Dag, som är fem år. De har hälsat på Marias mamma. Medan Maria packar upp resväskan ringer hon till sin storasyster, Ellen.
Ellen sitter vid sitt skrivbord. Hon sluter ögonen medan Maria pratar, för att vila dem från skärmens skarpa ljus. Kaffet har kallnat i koppen. Hon gör en grimas. Hon hör Maria böja sig ned för att ladda tvättmaskinen, hör det på andningen.
Hos mormor har Dag ätit ost i förpackningar och kex i form av fiskar och Nutella till frukost. Maria har suttit på balkongen. Hon har tagit foton av horisonten, disig bakom räcker, och av saker som de gjort tillsammans, som att gå längs havet och som att äta glass framför pastellfärgade fasader. Hon har lagt upp bilderna i flödet, med filter. Men hon vet att Ellen inte sett dem. Maria vet att Ellen själv inte skulle ha ringt för att fråga hur resan varit.
Ellen kritiserar inte. Inte genom att säga något om vem som betalt semestern, att mamman har gjort det. Maria hör anklagelsen ändå.
När Ellen frågar hur de har haft det går rösten upp i slutet av meningen, som en formell fråga, en övertydlig fråga, en avståndsskapande fråga. Det går inte obemärkt förbi. De känner varandra. Maria har väntat på sticket. Hon visste att det skulle komma.
Förlåten är det första jag läser av Agnes Lidbeck. Det går snabbt. Det klara, skarpa språket. Exaktheten. Inget undkommer författarens öga. Ett tätt kammarspel på ön där systrarna ska städa ur barndomens sommarhus efter faderns död. Två systrar, inbördes så olika. Var och en bär sina egna berättelser om uppväxten.
Som en enda lång brottningsmatch, den där sommaren. Några korta vilopauser här och där. En öppning? En möjlighet till närmande? Nej, kampen igen. Boken är omöjlig att släppa. Språk och scener är ren njutning. Agnes Lidbeck en oerhört skicklig stilist.
Som om hon har sina karaktärer mellan glasskivorna i ett mikroskop. Så fult det blir på nära håll, det som förstoras upp och studeras genom lupp. Jag önskar att författaren inte varit fullt så skoningslös.
För det är något när vi så länge tvingas skärskåda våra fulaste sidor, som klingar fel i mig. Är vi verkligen människor utan vår förmåga till empati? Till förlåtelse? (Titeln läser jag som "förhänge".) Det är en effektiv kontrastverkan, men det här hårda, i det närmaste raljanta förhållningssättet till vår känslighet förtar en dimension för mig. Framför allt i porträttet av den yngsta systern – Maria, den "misslyckade" – uppfattar jag ett förakt för svaghet hos författaren som jag har svårt att skaka av mig. Jag tänker det är samma förakt som förgrenar sig i offentligheten, och jag tror att det gör oss illa.
För det är väl inte mitt? Mitt förakt för svaghet? Jag hoppas verkligen inte det.
 |
| Ernst Heackel – Nepenthaceae |
Kommentarer
Skicka en kommentar