Diamonds and Rust

2018-03-06 

Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call
And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I'd known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall

Den där känslan. Har man ju haft. Känslan av att JAG SKA SE JOAN BAEZ PÅ LÖRDAG däremot. Den är ny och angenäm. Sa jag att? osv. Välspelade skivor ljuder i mitt hem tills dess.

Så ofta rader ur Diamonds and Rust letar sig in i mitt medvetande.
Som de här:

Now you're telling me
You're not nostalgic
Then give me another word for it
You who are so good with words
And at keeping things vague...

Den vet liksom var den tar.

Eller känn på detta: 

As I remember your eyes were bluer than robin's eggs
My poetry was lousy you said... 

Kärleken i berättarjagets iakttagelse där. Och så den totala hänsynslösheten hos mottagaren. En inte helt ovanlig dynamik. Destillerad till två rader. Jag finner det oerhört gripande.

Well, I could go on and on. Men lyssna gärna själva för att hitta era egna rader. Det här är det vackraste hon har skrivit.