Tinder

2018-02-09

Läste precis ut Sally Rooneys fina Samtal med vänner (som jag tyckte om den!) och det fick mig att tänka lite på den så kallade Tinder-romanen. Senaste bokcirkelboken Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är en annan bok som iklätts detta epitet.

Lite väl slappt och gubbigt att förminska två strålande samtidsromaner enbart till något som figurerar i dem just på grund av att de utspelar sig i samtiden. Inte så lite dansbaneelände. Väldigt mycket Den Äldre Generationen. (Min generation?) För poängen är väl inte min egen längtan eller icke-längtan efter den slags möten som Tinder representerar, utan istället vad böckerna verkligen innehåller?

I Ståhls fall ett iskallt destillat av allt det fulaste i vår samtid, speglad genom blicken hos en människa i djup desperation. Både boken och huvudpersonen svåra att tycka om, ändå helt lysande läsning. Hos Rooney ett inkännande och hyperintelligent porträtt av en ung, intellektuell kvinna, hennes relation till sig själv, konsten, dem hon älskar, och till världen. Bra mycket lättare att ta till sig, lättare att omedelbart falla för, men inte mindre lysande. Läs dem båda! Det är mycket fin läsning.

Så länge jag tänkt medvetet kring litteratur har jag tänkt på det här. Vår vilja att kategorisera in böcker (eller vid närmare eftertanke; det mesta) efter en minsta gemensamma nämnare. Varför vill vi så gärna etikettera och boxa in vår tillvaro, och på det sättet direkt tvinga den att krympa? Vem bestämmer premisserna (t.ex. som i generationsroman kontra bekännelselitteratur)? När äldre förståsigpåare talar om böcker av unga författare som utspelar sig i nutid är det ofta med den där förminskande tonen. Förfasandet, eller avfärdandet. Som om frågorna som tas upp inte skulle äga relevans bara för att en människa inte känner igen forumet de dryftas i.

Låt oss sluta med den här trötta förminskningen pronto. Tänka lite större och friare. Ja!

"Det är som om min beröring har gjort honom fulare."  Aj.